Sida 211
Ett patronelt pastorat
»Men grefven, den nådige patronen?» invände jag.
»Näst dig blef ingen så lurad som han,» försäkrade vännen; »grefven trodde, att patronatsrätten skulle vara i evighet, men bedrog sig. Hans första besök hos de nygifta på prestgården blef äfven hans sista; han blef visad på dörren af värdinnan, fast hans visit, såsom han sjelf påstod, endast gällde värden. Förtviflad och naturligtvis svärjande öfver qvinnans trolöshet, lemnade han trakten och har sedan dess icke hedrat L—sta socken med sin närvaro. Som sagdt är, det var en dumhet, kära bror! Man bör inte vara så nogräknad här i verlden; man bör inte förakta en ädel ros, derför. att tillfälligtvis en brännässla slingrat sig kring dess stjelk. Lösgör varligt rosen ur dess fängsel, plantera om den i en annan jord, och hon skall tacksamt blomstra för dig allena.»
Min vän hade rätt. Hvad han berättat, kände jag redan förut, och de invändningar jag gjorde voro blott af det slaget som man vanligtvis flyr till för att söka trösta sig sjelf öfver ett begånget misstag. Johanna Wager blef som gift en prydnad för' sitt kön. I mången dröm och äfven mången gång såsom vaken har jag tyckt mig återse de stora, mörkblå ögonen, som följde mig vid det der tillfället, då jag lemnade grefvens rum. Jag ser nu i dem, hvad jag då icke gaf mig ro att se, nämligen icke en bönfallan blott, utan äfven ett allvarligt löfte om lifvets lycka.
Qvinnans mun kan hyckla, kan ljuga. Men hennes blick bedrager ej. Det är en af de få Guds gåfvor, som jorden ännu icke lyckats förfalska.
*
Källa: Project Runeberg ·