Sida 6
Brudgummen på Nor
utan att någon, med undantag af min far, hyst ens den ringaste förhoppning om att bli kyrkoherde. Men så var också min far, efter hvad man bestämdt trodde sig veta, den ende i sin slägt som tagit pastoralexamen, hvartill kom, att han af stiftets presterskap ansågs icke blott för en rättskaffens em-betsbroder, utan äfven som en ovanligt kunskapsrik man, den der med tiden kunde vänta sig ett pastorat åtminstone af tredje klassen.
Nog kom tiden med flere barn och större fattigdom, men aldrig kom pastoratet. Hoppet, menniskans tröst, blef emellertid min fars förtviflan. Sockenboarne hade nemligen lofvat min far, hans bön och förskyllan förutan, att vid kyrkoherdens och prostens dödliga frånfälle gifva honom pastoratet, och ryktet derom hade kommit till prostens öron. Följden deraf blef, att en vacker dag, när komministern råkade prosten och efter gammal vana frågade: »Hur mår vördig broder prosten i dag?» denne svarade: »Mycket bra, gudnås!» och såg dervid med plirande ögon på sin tilltänkte efterträdare. Min far skiftade färg, anklagade sig nästan för mordanslag mot .sin närmaste förman och vågade aldrig från den dagen fråga hur prosten mådde. Denna
fråga var också obehöflig. Prosten mådde alltid bra och
*1
komministern sämre och sämre, ty, såsom det heter i det bekanta poemet:
»Som sex förhåller sig till ett, sig prosten till kaplan förhåller.
Följaktligen dess mage ock den samma proportion behåller.»
Fattigdomen i mitt barndomshem vill jag ej beskrifva, men visst är, att smederna vid ett jcrnbruk, nära hvilket vi bodde, lefde som herrskap mot oss. Äldre vordne, kunde jag och mina syskon vara våra föräldrar till mycken hjelp, bröderna på åkern och logen, och systrarna i ladugården och väfstolen; men hur vår stackars mor redde sig, när vi alla voro små, är mig ännu en gåta. Det första ljud mina öron uppsnappade var väfskedens slag, som upprepades ihärdigt både natt och dag, och ännu hör jag det i min senaste ålder, fast modershanden, som förde den, för längesedan är förvittrad i jorden och det modershjerta, som slog i kapp med den, icke mera slår.
Min far hade icke uraktlåtit något för min och mina syskons undervisning, den han sjelf naturligtvis ledde, med-
Källa: Project Runeberg ·