Sida 64
Sjöröfvaren
enda han hållit heligt här i verlden. Så ungetär tänkte jag svara; men som det hvarken var förenligt med mitt embete eller mitt åliggande för aftonen att inlåta mig i ord-vexling med en sådan som Koppärret, så inskränkte jag mig till att helt enkelt be honom föra mig till kaptenen, på hvars kallelse jag å embetets vägnar inställt mig.
Koppärret mumlade ånyo något, som jag ej kunde uppfatta, hvarefter han försvann genom en dörr, hvilken hastigt tillslöt sig efter honom. Jag befann mig således några ögonblick ensam i salen och ärnade medan jag väntade taga den närmare i ögonsigte, då jag såg en annan dörr småningom och ljudlöst öppnas, men stanna på glänt. Tydligen var det någon som spionerade på mig, och jag kan ej neka för att jag inom mig erfor något som liknade oro. Skulle måhända kyrkoherdens och komministerns misstanke ega någon grund? Men i sådant fall, hvad hade jag väl att frukta? Aldrig hade jag hört, att pastors- och komministeradjunkter varit föremål för någons roflystnad, och om man på min person ville hämnas presterskapets vidtagna åtgärd för att göra kaptenens dotter till medlem af den kristna församlingen, så skulle jag nog utan ringaste svårighet veta reda mig mot tvenne gubbar. Jag fritog redan på förhand kaptenens dotter från alla stämplingar i detta hänseende, ty den unga damens okristlighet kunde väl icke sträcka sig ända derhän att vilja skada en person, som icke gjort henne något ondt.
Korteligen, jag besegrade snart min lilla oro och af-bidade lugnt Koppärrets återkomst, och det dröjde icke länge förrän han ånyo visade sig på tröskeln och med ett tecken lät mig förstå, att jag borde följa honom, hvilket jag också genast gjorde, ehuru naturligtvis med ett vaksamt öga på den gamle hajens alla rörelser.
Vi gingo genom ett rum ungefär lika tapetseradt som salen och inträdde ändtligen i kaptenens sängkammare eller kajuta, ty ungefar så såg den ut. Väggarna voro prydda med alla slags vapen: bössor och pistoler, sablar och dolkar. Icke heller änterbilan saknades, jag tyckte till och med att den skiftade i rödt. Vid väggen midt emot ingången en smal tältsäng med ett brunt filttäcke; ofvanom täcket ett ansigte, som, fastän utmergladt, likväl röjde reguliera anletsdrag; ögonen stora och blå, och en väldig krokig näsa höjde sig ännu trotsigt, lik en ensam kolonn bland högar
Källa: Project Runeberg ·