Sida 456
Lausanne ...
La Valette [-le'tt], Antoine Marie Chamans, grefve de L., fransk statsman, f. 1769, deltog som frivillig i de franska revolutionskrigen, vann general Bonapartes ynnest under dennes första italienska fälttåg, hvarunder han utmärkte sig i slaget vid Arcole (1796), der han utnämndes till kapten, och blef Bonapartes adjutant. Bonaparte använde honom i flere vigtiga militäriska, diplomatiska och politiska uppdrag i Italien, Frankrike, Tyskland och Egypten. Äfven vid statskuppen d. 18 Brumaire år VIII (d. 9 Nov. 1799) understödde L. verksamt Bonaparte. För att belöna hans tjenster och tillgifvenhet tillät Bonaparte honom att gifta sig med Emilie Louise de Beauharnais, en kusin till Bonapartes hustrus, Josephines, förste gemål. Under kejsaredömet utnämndes L. till generalpostdirektör och 1808 till grefve. Vid bourbonernas återkomst (1814) förlorade L. sitt ämbete och hörde till dem, som voro verksamma för Napoleons återuppsättande på tronen. Då Ludvig XVIII d. 20 Mars 1815 flydde från Paris, infann sig L. några timmar senare hos generalpostdirektören Ferrand och öfvertog i kejsarens namn förvaltningen af posten. Under "hundra dagarna" var han åter generalpostdirektör, men efter Napoleons fall (1815) arresterades L. och dömdes såsom högförrädare till döden. Han räddades dock af sin ädla maka, hvilken utverkade sig tillåtelse att besöka honom i hans fängelse dagen före den till hans afrättning utsatta dagen, d. 23 Dec. 1815, och der bytte kläder med honom samt qvarstannade i fängelset, medan L. lyckades fly. Efter att ett par veckor hafva legat dold i ett vindsrum i sjelfva utrikesministerhotellet i Paris räddades L., förklädd till engelsk öfverste, d. 9 Jan. 1816 af general Wilson och två andra engelsmän undan till Belgien. Hans uppoffrande maka qvarhölls någon tid i fängelset, der hon af själsångest förlorade förståndet. 1822 fick L. amnesti och återvände till Paris, der han afled 1830. Sina sista år egnade han uteslutande åt vården af sin olyckliga, sinnesrubbade maka (d. 1855). De båda makarna hvila i samma graf på kyrkogården Père-Lachaise, der i en vacker bas-relief framställas grefvinnan L:s hjeltemodiga uppoffring och sorgliga öde. E. W.
La Valette [-le'tt], Charles Jean Marie Félix, markis de L., fransk statsman, f. 1811, d. 1881, hade beklädt flere underordnade sysslor inom diplomatien (bl. a. var han 1837--41 legationssekreterare i Stockholm), då han 1851 blef envoyé extraordinaire i Konstantinopel. 1853 lemnade han denna plats och utnämndes till senator. 1860--61 var han ambassadör i Konstantinopel och 1861--62 i Rom. Såsom inrikesminister, 1865--67, utmärkte han sig bl. a. för sin stränghet mot pressen. Samtidigt skötte han under Sept. 1866 ad interim utrikesärendena och utfärdade då -- det var efter Preussens framgångar mot Österrike -- till de franska sändebuden i utlandet ett i helt fredlig anda hållet cirkulär af d. 16 Sept., som väckte mycket uppseende. Äfven under den tid, 1868--69, han var utrikesminister lade han stor fredskärlek i dagen. I Juli 1869, då kejsaren utlofvade en "liberal" styrelse, trädde L. tillbaka och utnämndes till ambassadör i London, men han lemnade denna post, då kabinettet Ollivier (Jan. 1870) kom till styret.
1. La Vallée [vale], Simon de, fransk arkitekt, son af Marin de L., som 1610 blef Ludvig XIII:s byggmästare, erhöll till en böljan undervisning af sin fader och genomreste sedan i åtta års tid Italien, Afrika och "en stor del af österländerna" samt blef vid sin återkomst till Frankrike 1633 genast kallad af prins Fredrik Henrik af Oranien till hans arkitekt. I Maj 1637 finna vi honom i Sverige i tjenst hos Åke Tott såsom "ingeniör och byggmästare", och i Mars 1639 anställdes han i drottningens tjenst såsom "arkitektör och byggmästare". L. hann likväl föga uträtta i denna egenskap, hvaremot han författade ritningar till och öfvervakade grundläggningen af Riddarhuset i Stockholm, hvilken byggnad börjades omkr. 1641 (se nästa art.). L. blef ihjelslagen eller nedstucken af öfverste Erik Oxenstierna på Stockholms stortorg hösten 1642. -rn.
2. La Vallée [vale], Jean de, arkitekt, den föregåendes son, föddes 1620 och inkom med fadern till Sverige. Han undervisades af denne i byggnadskonst och erhöll redan kort efter hans död (1642) anställning vid byggnadsföretag samt sattes af drottning Kristina i tillfälle att från 1645 besöka Frankrike och Italien för studier. Återkommen mot midten af 1650, fick han genast visa ett prof på sin konst, då han erhöll i uppdrag att i Okt. s. å. förändra Norremalms port till drottningens kröning. Från 1651 gjorde han tjenst som "kungl. architectus", med en instruktion, som i verkligheten gjorde honom till öfverintendent, och i denna egenskap stadfästes han af Karl X Gustaf. L. utvecklade under närmast följande årtionde en ganska storartad verksamhet. Han uppgjorde två särskilda förslag till Stockholms slotts påbyggande och ordnande efter regelbunden plan, hvilka dock aldrig sattes i verket. Han lemnade ritningar till Katarina kyrka (grundlagd 1656) och Hedvig Eleonoras kyrka (grundl. 1658; se Hedvig Eleonora) samt 1660 till Riddarhuset, som då endast hunnit föga öfver grunden (se föreg. art.). Dessutom var han flitigt upptagen af uppdrag från enskilda stormän, såsom Magnus Gabr. De la Gardie och Gustaf Bonde. För den förre ombyggde han Ekholmen, Karlberg och Venngarn samt nybyggde Höjentorp, Kägleholm och Mariedal, för den senare hans palats, nuv. Rådhuset i Stockholm. Jämväl wrangelska palatset, nu Statskontoret, Ebba Brahes palats (nu inbygdt i Schönborgska huset vid Götgatan), Karl Sparres palats (f. d. enkehuset) m. fl. räkna honom som sin upphofsman. L. företräder i samtliga dessa byggnader den franska barockens konst under dennas äldre skede. Hans kyrkor, som undergått flere förändringar sedan början, äro djerfva och dugtiga i anläggningen; deremot råda någon tyngd och enformighet i hans slottsbyggnader, der den likartade fönsterformen, de långa pilastrarna och de starkt utbildade vattentaken utgöra genomgående kännetecken. Hans flesta arbeten kunna numera bedömas blott efter
Källa: Project Runeberg · ·
