Sida 457
Lausanne ...
ritningar och afbildningarna i Dahlbergs "Suecia". Endast Riddarhuset och sidofasaden af rådhuset hafva till våra dagar fått behålla ett något så när ursprungligt skick. -- L. hade under dessa många värf haft tillfälle att lägga mycken praktisk duglighet och förvaltningsförmåga i dagen. Han kom derigenom in på ämbetsmannens bana och utnämndes 1665 till kommissarie i Generalkommersekollegium samt 1671 till borgmästare och preses i ämbets- och byggnadskollegiet i Stockholm. Dessutom befordrades han 1680 till hof- och stadsarkitekt, från hvilken befattning han 1686 afgick. Deremot innehade han borgmästaresysslan till sin död. L. afled i Stockholm d. 12 (eller 9) Mars 1696. -rn.
3. La Vallée [vale], Christopher de, ingeniör, den föregåendes son, född i Stockholm 1661, blef 1681 konduktör-löjtnant och erhöll 1682 ett k. reseunderstöd för fortsatta studier i sitt fack. Han besökte Holland, England, Frankrike och Nederländerna, flitigt aftecknande och studerande fästningsbyggnadskonsten. 1685 gick han som ingeniör i veneziansk tjenst för att få deltaga i kriget på Morea. Der var han närvarande vid alla vigtigare krigshändelser, särskildt slaget vid Argos och eröfringen af Nauplia di Romania, allt under O. V. v. Königsmarks befäl. På k. befallning anträdde han 1687 återfärden, genomfor då hela Italien och uppehöll sig i synnerhet i Rom, der han ett och ett halft år studerade civil byggnadskonst. Genast vid sin återkomst till Sverige, 1689, blef han kapten-ingeniör i Wismar, der han arbetade på fästningens iståndsättande. 1692 upphöjdes han i adligt stånd och utnämndes 1699 till general-qvartermästare-löjtnant i Narva. Han afled der 1700 och slöt sjelf sin adliga ätt. -rn.
La Vallière [-liär], Louise Françoise de La Baume le Blanc, hertiginna de L., franske konungen Ludvig XIV:s älskarinna, född 1644, började såsom hoffröken hos konungens svägerska, hertiginnan af Orléans, 1661 träda i kärleksförhållande till den unge konungen, för hvilken hon fattade en verklig beundran och oegennyttig tillgifvenhet. Hon blef moder till fyra barn, af hvilka två hunno mogen ålder, Mademoiselle de Blois (f. 1666), sedermera förmäld med prinsen af Conti, och grefven af Vermandois (f. 1667, d. 1683). Konungen öfverhopade henne med egodelar, gaf henne (1667) titel hertiginna de la Vallière och erkände lagligen hennes barn såsom sina. Den offentlighet, som gafs hennes felsteg, skall hafva höljt henne med blygsel, och två gånger (1670--71) sökte hon genom flykt inom klostermurarna göra ett slut på förbindelsen, men återfördes af sin älskare till hofvet. Emellertid fick hon ett par år dela konungens ynnest med markisinnan de Montespan, drog sig 1674 undan till ett kloster och tog 1675 slöjan i karmelitklostret i Faubourg S:t Jacques, der hon tillbragte sina dagar under stränga botöfningar och afled 1710. Hon ansågs vara författarinna till Réflexions sur la miséricorde de Dieu (1680; senaste uppl. 1860) och efterlemnade Lettres (1767).
Lavater, Johann Kaspar, schweizisk fysiognomist och författare af uppbyggelseskrifter, föddes i Zürich d. 15 Nov. 1741. Redan i unga år hemfallen åt en asketisk-mystisk sinnesriktning, prestvigdes han 1762, innehade derefter åtskilliga prestsysslor i Zürich och vardt 1786 kyrkoherde vid Peterskyrkan derstädes. På en 1793 företagen resa till Köpenhamn, dit han inbjudits af A. P. Bernstorff, mottogs han på alla orter med entusiastisk hyllning. (L. hade ofantligt vidsträckta förbindelser såsom själasörjare, och hans privata brefskrifning var större än någon tysk mans sedan Luther.) När 1798 kantonförfattningen störtades och fransmännen ryckte in i Schweiz, uppträdde L. med stor patriotisk djerfhet mot deras öfvergrepp. Då Masséna d. 26 Sept. 1799 intog Zürich, blef L. af en fransk soldat, som han straxt förut gifvit förfriskningar, förrädiskt skjuten tätt under bröstet. Till följd af detta sår dog han d. 2 Jan. 1801. -- L. var en af 18:de århundradets egendomligaste män, en natur full af motsatser. Med den mest obundna fantasi förenade han djup känsla, egde en flödande vältalighet och poetisk ingifvelse, men saknade konstnärlig måtta, var rik på idéer och skarp iakttagare, men på samma gång oredig i sin tankegång; en religiös svärmare och efterhängsen proselytmakare, men derjämte i umgänget högeligen tolerant och mottaglig för allt nytt och ädelt; from i sin tro och uppoffrande för nästan, men föga samvetsgrann i valet af sina medel. Hans apostoliskt älskvärda väsende tillvann honom beundran och vänskap af så utmärkta män som Herder och Göthe (i dennes yngre år). L:s varmt pietistiska nitälskan för en kristendom i lif och anda (gent emot rationalismen) ledde honom alltmer in på en grumlig mystiks afvägar, så att han lät dåra sig af tidens mest beryktade fantaster och undergörare samt hemföll åt ett vekligt, halft vidskepligt fromleri. Också riktade Lichtenberg, Musäus, Nicolai m. fl. en skarp kritik mot hans öfverdrifter. L:s ryktbaraste arbete, Physiognomische fragmente zur beförderung der menschenkenntniss und menschenliebe (1775--78), innehåller värdefulla aningar om mycket, som vetenskapen sedan sökt på analysens väg utröna. (Om arbetets syfte och brister se Fysiognomik.) Skrifvet i L:s vanliga, halft poetiska, ömsevis känslosamma och kraftiga, ofta hänförande stil, skaffade det honom öfver hela Europa beundrare inom olika stånd och åldrar. Såsom skald vann han många hjertan med sina naivt folkliga Schweizerlieder (1767; flere uppl.), hvilka länge lefvat på schweizarnas läppar, och 200 Christliche lieder (1776--80). I sina misslyckade hexametriska epos Jesus Messias oder die zukunft des Herrn (24 sånger, 1780) och Jesus Messias oder die evangelien und apostelgeschichte in gesängen (4 bd, 1783--86) efterliknar han Klopstocks "Messias". Bland andra uppbyggelseskrifter af L. må nämnas Aussichten in die ewigkeit (4 bd, 1768--78), Geheimes tagebuch (2 bd, 1771--73), Pontius Pilatus (4 bd, 1782--85) och Handbibliothek für freunde (24 bd, 1790--94). Utdrag af hans skrifter hafva ofta
Källa: Project Runeberg · ·
