Sida 605
Liang ...
afsmalnar bakåt. Till slägtet L. höra flere af våra vanligaste sländor, såsom L. quattuormaculata, L. vulgata, L. flaveola o. s. v. Deras larver lefva i grundare vatten, der de förtära romkorn, smärre insekter, små hinnkräftor o. d. mindre djur, hvilka af slände-larven gripas medelst den egendomligt utvecklade underläppen ("masken"), som kan framslungas ganska långt. Sländorna vistas hälst i närheten af vatten och uppträda somliga år i oerhörda massor, hvilka i långa tåg företaga utflykter från en ort till en annan. O. T. S.
Libelt, Karol, polsk filosof och politiker, f. i Posen 1807, död 1875, gjorde filosofiska studier i Berlin under Hegel, deltog med tapperhet i polska resningen 1830 och undergick efter dess kufvande 9 månaders fängelsestraff i Magdeburg. 1847--48 hölls han åter fängslad för delaktighet i en revolutionär sammansvärjning. Sedan 1850 var han bosatt på sitt gods Czeszevo. Han invaldes gång på gång i preussiska landtdagen, hvarest han var det polska partiets ledare. I tidskrifterna "Rok" (Året) och "Tygodnik literacki" (Literärt veckoblad) uppträdde L. 1840--46 med framgång såsom literaturkritiker. Bland hans arbeten märkas Filozofia i krytyka (5 bd, 1845--50), Dzievica orleanska (Orleanska jungfrun, 1847) och Estetyka (3 bd, 1849--50). En samling af hans verk utkom 1875--76, i 6 bd. Såsom organ för tänkandet satte L. intuitionen likaberättigad med det rena förnuftet. Han lade vigt vid den synliga och den osynliga verldens enhet. Hans skrifter hafva i hög grad bidragit till att i Polen väcka intresse för filosofien.
Liber, Lat, bok, skrift.
Liber, Rom. mytol. Se Bacchus och Libera 2.
Libera. 1. (imperat. af Lat. liberare, befria) Dödsbönen i den katolska kyrkan (så kallad efter denna böns begynnelseord). -- 2. Rom. mytol., fornitalisk gudinna, gemål åt vinguden Liber. Likasom Liber identifierades med den grekiske Dionysos (Bakchos), så förblandades Libera med Persefone (Proserpina), Ariadne och stundom äfven med Venus, emedan hon var icke blott en växtlighetens, utan äfven en fruktsamhetens gudinna. 2. A. M. A.
Liberal (Lat. liberalis), egentl. hvad som höfves en friboren man, ädel, välsinnad, fördomsfri; frikostig, gifmild, storsint; i politisk mening den, som sträfvar efter friheten, som hyllar framåtskridandets idéer, frisinnad, frihetsälskande; vän af fri samhällsförfattning. Ordet fick sin nu allmänt använda politiska bemärkelse först i Frankrike, under Konsulatets dagar. Under restaurationen nyttjades det derstädes för att beteckna förfäktarna af 1789 års idéer. I Spanien kallade sig sedan 1810 ett politiskt parti liberala såsom motsats till de "servile"; de liberale skapade och försvarade 1812 års fria konstitution. Orden liberal och konstitutionel voro 1815--30 liktydiga i Spanien, Frankrike m. fl. land. I Englands egendomligt utpräglade statslif hafva de sedan 1600-talet så betydande partierna whigs och tories sedan 1850--60-talet alltmera lemnat rum för grupperna liberala och konservativa. I Tyskland var ordet allmänt i bruk såsom partibenämning sedan frihetskrigen 1813--15 till 1848, då de radikales l. demokraternas flock bröt sig ut; i motsats till dessa ytterlighetsmän kallade sig då de moderat frisinnade för "gammalliberala". Från de sistnämnde löste sig 1861 "fortschrittspartiet", som 1866 i sin ordning aflöstes af de "nationalliberale". I Belgien innefattar det liberala partiet motståndarna till de "klerikale". I Sverige slog begreppet liberalism rot på 1830-talet, i och med oppositionspressens vunna inflytande. (Jfr A. L. Sundholm: "Liberalismens utveckling i Sverige 1830--1865" i "Finsk tidskr.", t. XVI, 1884.) Rörande Finland se Liberala partiet i Finland. -- De två hufvudbegreppen liberal och konservativ uttrycka numera endast allmänna, motsatser. I de flesta land hafva nämligen uppstått andra, mera särskilda och nyanserade benämningar för de verkliga partigrupperingarna, i synnerhet inom folkrepresentationerna. För öfrigt är liberal, i likhet med konservativ, ett högeligen tänjbart begrepp. Tänkesätt, hvilka hos ett folk gälla såsom frisinnade, kunna samtidigt hållas för frihetsfientliga i andra, mera framskridna stater. Hos politiskt lifaktiga folk, äro några årtionden nog att väsentligt höja fordringarna på ett program, som skall förtjena namnet liberalt. Ett gifvet kännetecken på den politiska liberalismen är att den söker vinna garantier för friheten gent emot godtyckets intrång. Jfr Högern, Konservativ, Radikal, Reaktionär, Venstern. -- Liberalism, de liberales åskådningssätt. -- Liberalitet, ädelt sinnelag; frikostighet, böjelse för att dela med sig.
Liberala partiet i Finland. Det friskare politiska lif, som efter orientaliska krigets slut (1856) genomströmmade Finlands bildade allmänhet, gaf upphof åt en mängd yrkanden på frisinnade reformers genomförande. Närings-, religions-, yttrande- och tryckfrihet, decentralisation i förvaltningen, regelbundet återkommande landtdagar o. s. v. påyrkades såväl i pressen, der Helsingfors' Dagblad sedan 1861 var den nya riktningens främsta organ, som, vid landtdagarna, vid hvilka ridderskapet och adeln äfvensom borgareståndet i synnerhet 1863--64 visade stor benägenhet att taga initiativ i liberal riktning. Bland de liberala sträfvandenas förkämpar i skriftställarenas och landtdagsmännens led må nämnas K. A. E. Linder, H. Borgström, R. O. Lagerborg, R. Björkenheim, A. H. Chydenius, E. Bergh, R. Montgomery och L. Mechelin. Ett ej ringa antal betydelsefulla reformer genomfördes under inflytande af dessa och deras meningsfränder. Dock bildade de liberale ännu icke ett politiskt, parti i egentlig mening. Först sedan det fennomanska partiets ställning mot slutet af 1870-talet blifvit alltmera hotande och i motsats till detta en afgjordt svensk-vänlig riktning börjat framträda, väcktes fråga om en fastare sammanslutning mellan dem, som i språkfrågan intogo en moderat-central ställning. År 1880 publicerades Det liberala partiets program, som utarbetades under ledning af dåv. professor,
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·



























