Sida 639
Lifräddningsbåt ...
kraft, "lifskraften". Denna kraft blef sedermera af Paracelsus (d. 1541) och van Helmont (d. 1644) nästan personifierad under namnet archeus (se d. o.) och spökar åter hos den berömde läkaren Stahl (d. 1734) under namn af anima i hans teori om "animismen" (se d. o.). Den betraktades som en af organen oberoende kraft, som reglerade och styrde de vitala funktionerna samt helt och hållet beherskade det materiella substratet, hvaremot man numera anser alla hos ett organiskt lif framträdande krafter och lifsyttringar vara beroende af de särskilda organens materiella lif, ämnesomsättning, utveckling och verksamhet. F. B.
Lifsluft, Fr. air vital, en af Condorcet först (1775) använd, nu föråldrad benämning på syrgas. P. T. C.
Lif-sqvadron. Se Lifkompani.
Lifsstraff. Se Dödsstraff.
Lifstidsstädseln l. lifstidstagan. Se Första tagan.
Lifsväckare (T. lebenswecker), ett kirurgiskt instrument. Se Baunscheidtism.
Liftråse, Nord. mytol. Se Hoddmimeshult.
Liftursa, Nord. mytol., en af de lägre åsynjorna. Hon är satt att vårda de menniskor, som Frigg vill rädda från fara. Th. W.
Liga (Ital. lega, Sp. liga, Fr. ligue, af Lat. ligare, binda), förbund, förening (i svenskan nästan endast i klandrande betydelse, t. ex. "tjufliga"; dock äfven "fredsliga"). -- Detta ord tillhör hufvudsakligen 1500- och 1600-talens politiska språkbruk och är liktydigt med de yngre termerna koalition och allians. Det qvarstår i de historiska benämningarna på åtskilliga politiska förbund: a) Ligan för det allmänna bästa (La ligue du bien public), bildad 1465 mot konung Ludvig XI af medlemmar af franska högadeln, med konungens broder, hertig Karl af Berry, samt hertig Frans II af Bretagne och grefve Karl af Charolais (sedermera hertig Karl den djerfva af Burgund) till hufvudman; b) Ligan i Venezia 1495, stiftad mot Frankrike mellan venezianska republiken, Ludvig Sforza, påfven Alexander VI, Ferdinand den katolske och kejsar Maximilian I; c) Ligan i Cambrai, hvilken 1508 ingicks mot republiken Venezia af påfven Julius II, Maximilian I, Ferdinand den katolske samt Ludvig XII af Frankrike; d) Heliga ligan (se d. o.); e) Katolska ligan (se d. o.); f) Ligan (La ligue; äfven Sainte ligue och Sainte union), ett år 1576 sammanslutet katolskt parti i Frankrike, hvilket under ledning af slägten Guise förde kampen mot protestantismen och Henriks af Navarra tronföljd (se Henrik, franska konungar 3), tills det år 1596 fullständigt föll till föga.
Ligament (Lat. ligamentum). Se Band 3.
Ligarius, namn på en romersk slägt. Bekant är Quintus L., som kämpade mot Caesar, men blef tillfångatagen och landsförvist. Sedermera anklagades han af Q. Aelius Tubero, men försvarades af Cicero, som dervid anropade Caesars nåd för honom. Han blef också benådad, men deltog det oaktadt sedan i sammansvärjningen mot Caesar. Möjligen omkom han vid preskriptionen år 43 f. Kr. R. Tdh.
Ligato, Ital. Se Legato.
Ligatur (Lat. ligatura, band, bindning). 1. Kirurg., afknytning, omknytning, underbindning. Inom kirurgien begagnas af- och omknytning för flerehanda och till en del mycket vigtiga ändamål. Det vanligaste, liksom ock det angelägnaste och mest betydande är att dymedelst stilla blödning ur pulsådror, men äfven någon gång större blodådror. Detta kallas underbindning. Hvarje sår, förorsakadt med hvasst instrument, åtföljes af blödning och, om större kärl blifvit träffade, af en våldsam sådan, hvilken kan medföra lifvets förlust, om ej blödningens källa tilltäppes. Man söker derför att i såret uppleta den afskurna änden af kärlet och fatta den med en liten tång eller pincett, som provisoriskt tillsluter kärlmynningen. Derefter omknytes den fattade änden med en tråd af silke eller annat ämne. Tråden anlägges i dubbel knut och tilldrages så hårdt, att kärlet fullt tillslutes, hvarefter pincetten borttages. Inuti ådern bildar sig en propp, som organiseras och definitivt tillsluter densamma. Någon gång är det nödigt att uppsöka båda de afskurna ändarna och försäkra sig om dem, detta då artererna lifligt kommunicera (anastomosera) med hvarandra. Äfven större vener måste dubbelt underbindas. Är det ej möjligt att i såret finna arteren, måste man uppsöka stammen längre upp mot centrum, der man enligt anatomien vet, att den stryker fram, och om densamma lägga en ligatur. Vid alla större operationer delas vanligen en hel mängd arterer, och hvar och en af dem fattas med en kläm-pincett, som oftast får qvarligga, tills operationen blifvit fulländad eller åtminstone en vigtigare akt afslutad, hvarefter underbindningarna verkställas. Vid operationer på mycket blodrika organ och der ändgrenarnas uppsökande plägar vara förenadt med större svårigheter, såsom t. ex. vid borttagande af en större del af tungan, brukar man att före den egentliga operationens början uppsöka och omknyta den eller de ådror, som tillföra organet det mesta blodet. Ser man vid operationer, sådana som borttagandet af tumörer, i synnerhet goitre, kärlen, innan de blifvit genomskurna, så underbinder man dem före genomskärandet dubbelt, och snittet lägges emellan båda ligaturerna. Man kan vid sådana tillfällen bli nödsakad att anlägga 50, 100, ja än flere ligaturer. -- Till material för omknytningen begagnades förr alltid silke. Detta hade den olägenheten att ej kunna frånskiljas utan suppuration, hvilken man nu till hvarje pris vill förekomma. Derför begagnas nu i stället catgut-trådar, beredda ursprungligen af katt-tarmar (hvaraf namnet) och väl desinfekterade. Dessa absorberas i såret, försvinna utan varbildning och störa således ej den omedelbara läkningen. Men ungefär samma egenskap har väl desinfekteradt silke. Det försvinner väl ej, men det omgjutes af naturen med en hylsa och hvilar deri, oskadliggjordt, hur länge som hälst. -- Äfven vid pulsådersvulster, anevrysmer, ar ligatur på den tillförande arteren ett ofta användt medel. Då blod ej mera intränger i säcken, stelnar det, som redan finnes deri, och organiseras; säcken
Källa: Project Runeberg ·
