Sida 642
Lifräddningsbåt ...
qvkm. med 892,373 innev. (1881). L. bildar en. smal kuststräcka (Riviera di Levante och R. di Ponente), bevattnad af flere på Apenninerna upprinnande smärre vattendrag. På grund af landets bergiga beskaffenhet idkas föga åkerbruk och boskapsskötsel; deremot är landet rikt på vin och sydfrukter, hvilka bilda en vigtig exportartikel. Den jämförelsevis lifliga industrien lemnar siden- och bomullstyg, maskiner, papper, guld- och silfverarbeten m. m. Vid kusten drifves ett betydande skeppsbyggeri. Handel, fiske och sjöfart äro de vigtigaste näringsgrenarna, och innevånarna anses vara de dugligaste sjömännen uti Italien.
Ligurmus. Se Grönfinkslägtet.
Liguriska alperna. Se Alperna, sp. 535.
Liguriska apenninerna. Se Apenninerna.
Liguriska hafvet. Se Ligurien.
Liguriska republiken. Se Genua, sp. 1048.
Ligustrum, liguster, bot., ett buskslägte, hörande till nat. fam. Oleaceae Lindl., kl. Diandria L. Blomfodret är kort, skålformigt, med antydning till 4 tänder. Kronan är trattlik, fyrdelad, med 2 ståndare och 1 pistill, frukten ett (vanligen) tvårummigt bär. L. vulgare L., den vanliga, i våra trädgårdar ofta till häckar planterade ligustern, är en mindre hög buske med motsatta, enkla, glänsande blad och hvita blommor i täta spiror i grenarnas toppar. Den förekommer vild å öar vid bohuslänska kusten samt är på några ställen inuti landet förvildad. O. T. S.
Li-Hung-Tsjang, kinesisk krigare och statsman, f. 1823, dref 1853, i spetsen för en ringa krigsstyrka, tai-ping-rebellerna tillbaka från prov. Ngan-hoei (nedre Jang-tse-kiang) samt vardt 1861 provinsialdomare i prov. Tsje-kiang och senare guvernör öfver prov. Kiang-su, hvilken han eröfrade från de upproriske. 1864 blef han generalguvernör öfver de båda provinserna Kiang, 1870 öfver prov. Pe-tsji-li. Han är tillika superintendent öfver handeln i Tien-tsin, Tsji-fu och Nju-tsjuang. 1883 fick han öfverbefälet öfver trupperna i de till Tong-king gränsande provinserna och ledde till en del de underhandlingar, som föregingo sammanstötningen med fransmännen i Tong-king.
Liimfjorden. Se Limfjorden.
Lijsta. Se Lista.
Lik. 1. Boktryckaret. Se Korrektur. -- 2. Sjöv., benämning på de mer eller mindre smäckra (smala) trossar, hvilka fastsys längs ett segels ytterkanter för att gifva detsamma tillräcklig hållfasthet. "Liken" hafva olika namn alltefter de olika ställen, på hvilka de äro anbragta. Sålunda kallas å ett råsegel (fyrkantigt segel) det lik, som sitter i undre delen, undre liket, det i öfre delen öfre liket eller råliket, då det litsas till rålejdaren, och hvartdera liken på sidorna stående liket. Å ett trekantigt segel kallas liken främre, aktre och undre liket o. s. v. Att fastsy liken kallas likning eller att lika; nålen, som användes dertill, kallas liknål. L. H.
Likare. Se Etalon och Justera.
Likbent kallas en triangel, i hvilken tvänne sidor äro lika stora. Dessa två sidor kallas företrädesvis triangelns sidor, under det åter den tredje sidan vanligen kallas bas. En likbent triangel kan sönderdelas i två kongruenta rätvinkliga trianglar. G. E.
Likbesigtning, liköppning (obduktion), en vetenskaplig undersökning af ett liks yttre och inre delar vare sig i vetenskapligt intresse, för att studera sjukliga förändringar och uppdaga dödsorsaken, eller i statsrättsligt intresse (medikolegal obduktion), för att afgöra rättsliga frågor, t. ex. rörande likets identitet, befintligheten af yttre eller inre skador eller förgiftningar m. m. För det senare slaget af liköppningar gäller ännu Sundhetskollegiets af K. M:t d. 18 Nov. 1818 fastställda stadga; men en ny sådan är f. n. (1885) under utarbetning. Rättsmedicinsk besigtning eller liköppning å menniskolik får förrättas endast af legitimerad läkare. I besigtningsprotokollet upptages först species facti, eller de yttre omständigheter rörande liket, såväl före som efter döden, hvilka kunna vara af vigt för den rättsmedicinska frågans bedömande, sedermera yttre besigtning, upptagande alla egendomligheter å likets yttre delar, vidare inre besigtning, eller beskrifning af det, som påträffats vid öppnandet af de särskilda kaviteterna eller undersökningen af likets inre delar, och slutligen på grund af allt, som dittills blifvit funnet (visum repertum), en attest på aflagd ämbetsed, upptagande slutsatserna rörande skador, dödsorsak m. fl. frågor, som äro hufvudföremål för den rättsliga undersökningen. I fall af förgiftning skrifves attesten först efter på apotek eller af rättskemisten verkställd kemisk undersökning. F. B.
Likblånader, likfläckar (Lat. livores mortis), kallas de blåröda fläckar, som visa sig å döda kroppar och utgöra ett bland de säkraste dödstecknen. De uppträda vanligen 8--12 timmar efter döden, stundom förr, och bero derpå att blodet, följande tyngdlagarna, sänker sig i de lägst belägna kroppsdelarna, upplöses samt färgar hud och andra väfnader med sitt färgämne. Sålunda visa de sig först på ryggen, om liket legat på rygg, men på bröst och buk samt i ansigtet, om liket legat framstupa. Vid fortskridande förruttnelse sprida de sig öfver hela kroppen och erhålla öfver buken vanligen en grönaktig färg genom inverkan af tarmgaser. För öfrigt vexlar deras färg efter blodets beskaffenhet. De äro bleka vid bleksot, ljusröda vid koloxidförgiftning, mörkt blåröda vid cyanos och qväfning o. s. v. F. B.
Likbränning har till ändamål att hastigt sönderdela den döda menniskokroppen i enkla, oskadliga beståndsdelar. Detta sker genom att liket utsättes för så hög värmegrad under samtidigt tillförande af luftens syre, att alla de organiska beståndsdelarna förflygtigas i form af vattengas, kolsyra och qväfve samt de oorganiska qvarstanna såsom benjord, bestående af kolsyrad och basisk fosforsyrad kalk jämte ringa mängder af andra mineralsalter. Det kemiska förloppet vid likbränning är således i hufvudsak detsamma som vid likens långsamma sönderdelning under atmosferiliernas inverkan, när denna någon gång försiggår under särdeles
Källa: Project Runeberg ·
