Sida 641
Lifräddningsbåt ...
Lamoral. 1808 utnämndes han till österrikisk fältmarskalk, men fick intet kommando såsom sådan. Död under kongressen i Wien 1814. Han gjorde flitigt bruk af pennan och utgaf bl. a. en samling af sina skrifter under titel Mélanges militaires, littéraires etc. (34 bd, 1795--1811). -- 2. Eugène Lamoral, furste af L., den föregåendes sonson, f. 1804, d. 1880, var vid Belgiens skilsmässa från Holland (1831) af ett parti påtänkt till konung, men undandrog sig kandidaturen. 1842--48 var han belgiskt sändebud i Frankrike, 1848--49 vid de italienska hofven. Från 1851 var L. medlem af belgiska senaten.
Lignell, Anders, prest, författare, född d. 11 Febr. 1787 i Edsleskogs socken i Dalsland, blef student i Lund 1807; prest 1809, komminister i Dalskog, Örs pastorat, af Karlstads stift, 1811, kollega i Karlstad 1816, kyrkoherde i Kila, Tveta och Svanskog, Karlstads stift, 1824 och prost öfver Gillbergs kontrakt 1826. Han tjenstgjorde flere år som sekreterare vid Värmländska hushållningssällskapet och var riksdagsman vid 1834 års riksdag, då han väckte motion om en förbättrad nationalrepresentation, samt vid 1844 års riksdag. Sistnämnda år var han äfven bankrevisor. L. blef teol. doktor 1860. Död d. 13 April 1863. -- Bland L:s många skrifter må nämnas 3:dje häftet af Bidrag till svenska kyrkans och riksdagarnas historia ur presteståndets archiv (1835) och Beskrifning öfver grefskapet Dal (2 del., 1851--52; prisbelönt af Vitterhets hist. och ant. akad.).
Lignit (af Lat. lignum, ved). Se Brunkol.
Lignum. Se Ved.
Ligny [linji]. 1. (L. en Barrois.) Stad i franska depart. Meuse, vid Ornain. 4,287 innev. (1881). Bomullsindustri. -- 2. By i belgiska prov. Namur, 5 km. n. n. ö. om Fleurus, har gifvit namn åt det blodiga slaget d. 16 Juni 1815. Den 15 Juni ryckte Napoleon I vid Charleroi öfver gränsen och vände sig med sina hufvudkrafter mot de mellan Fleurus och Liége i qvarter förlagda preussarna, under det marskalk Ney med en mindre styrka gick raka vägen mot Bruxelles för att hindra engelsk-nederländska arméns samling. Den 16 fick Blücher tillsamman tre af sina fyra kårer, med hvilka han tog ställning vid L., med Ligny-bäcken framför venstra flygeln. Kl. 2 e. m. gick Napoleon till anfall mot preussarnas högra flygel, under det han endast sysselsatte den venstra. Sedan preussarna förbrukat sina bästa krafter i småstrider, föll han med samlad makt öfver deras midt vid L. och tillfogade dem ett fullständigt nederlag. Hans afsigt att skilja preussarna från engelsmännen misslyckades dock genom Blüchers omkastning af förbindelselinie och återtåg mot Wavre. 2. C. O. N.
Ligorio, Pirro, italiensk arkitekt från Neapel, kom tidigt till Rom, der han följde Bramantes riktning och 1555--59 i vatikanska trädgården för påfven Paul IV:s räkning utförde Villa Pia, ett enkelt, men ståtligt anlagdt och rikt dekoreradt trädgårdshus med förhallar, paviljong, springbrunnar och torn, ett af de sirligaste exempel på huru renaissancen uppfattade antikens villa-arkitektur. 1568 slog han sig ned i Ferrara, der han dog 1580. Såsom arkeolog har han förvärfvat sig dåligt rykte för oärlighet.
Ligula, bot. Se Bladsnärp.
Liguori, Alfonso Maria de, katolskt helgon, född i Neapel d. 26 Sept. 1696, prestvigdes 1726 och vann stort rykte såsom predikant samt sysselsatte sig med landtbefolkningens undervisning. 1732 stiftade han, "på grund af gudomlig uppenbarelse", i Villa Scala, nära Benevent, "Den helige återlösarens förening" (Congregazione del san redentore), som 1749 fick påflig stadfästelse. Dess medlemmar (liguorianer l. redemptorister) förbundo sig att tjena den katolska kyrkan och arbeta för folkets undervisning. 1762 utnämndes L. till biskop af S. Agata de' Goti i provinsen Principato ulteriore (nuv. Avellino). Gammal och sjuklig samt utmattad af fasta och späkning, erhöll han på begäran afsked 1775 och drog sig tillbaka till den af honom stiftade kongregationen i staden Nocera de Pagani (prov. Salerno), hvarest han afled d. 1 Aug. 1787. 1816 blef han beatificerad, 1839 kanoniserad och 1871 upptagen bland "doctores ecclesiae" (kyrkans lärare), det sistnämnda särskildt derför att han afgjordt uttalat sig för Marias obefläckade aflelse och påfvens ofelbarhet. Hans åminnelsedag är d. 2 Aug. Bland L:s skrifter, som utgifvits i flere upplagor och till största delen öfversatts på tyska, må nämnas: Theologia moralis (1755), Storia delle eresie (1773) och Homo apostolicus (1782). Hans lefnad är tecknad af Jeancard i "Vie du béat Alphonso L." (1829).
Ligurerna (Lat. ligures) voro ett forntida folk, som i äldsta tider synes hafva varit mera utbredt, men historiskt uppträder omkring sjöalperna till Po och Apenninerna. De underkufvades af romarna efter det andra puniska kriget (218--201 f. Kr.). Men till följd af landets bergiga beskaffenhet och folkets krigiska sinnelag försiggick eröfringen endast långsamt och småningom, så att t. o. m. i början af kejsaretiden strider mot dem förekommo. Då Augustus indelade Italien i 11 regioner, blef det förra Ligurien den 9:de, begränsad i v. af Varus, i n. af Po, i ö. af Trebia och Macra. Under Konstantin deremot fick den 11:te regionen (emellan Alperna, Po och Adda) namnet Ligurien. De gamle ligurerna bodde mest i små byar och bergfästen. I landet funnos flere kolonier från Massilia. Bland kustorterna må nämnas Nicaea (Nizza), Herculis Monoeci portus (Monaco), Genua, Albium Intemelium (Ventimiglia). Inne i landet märkas Pollentia, Asta (Asti), Dertona (Tortona) m. fl. R. Tdh.
Ligurien (Liguria), i forntiden det af ligurerna bebodda området i norra Italien (se Ligurerna). I det nuvarande konungariket Italien bildar Liguria det minsta af detta rikes 16 compartimenti (landskap), begränsadt i n. af Piemont, Lombardiet och Emilia, i ö. af Toscana, i s. af den del af Medelhafvet, hvilken benämnes Liguriska hafvet, och i v. af Frankrike. Det indelas i 2 prov., Genova och Porto Maurizio, samt har en areal af 5,407
Källa: Project Runeberg ·
