Sida 76
Kropp ...
symbol, som tolkas olika) äro de vanligaste. På de äldsta krucifixframställningarna förekomma nästan alltid sol och måne afbildade. Dessa symboler kunna häntyda på den förmörkelse af naturljusen, som enl. evangelierna inträffade vid Kristi död. Andra sannolika tolkningar saknas icke, t. ex. den att solbilden betecknar den gudomliga naturen hos Kristus, hvilken meddelar sitt ljus åt den menskliga naturen (månbilden). -- Den lutherska kulten och kyrkliga konsten gjorde äfven krucifixen till sin tillhörighet såsom till andakt stämmande kyrkoprydnader, under protest mot den katolska kyrkans användande af dessa bilder såsom föremål för tillbedjan. Den reformerta kyrkan (med undantag af den engelska episkopalkyrkan) förkastade från början allt användande af dylika bilder. J. P.
Kruditet (af Lat. crudus, blodig, okokt, rå), med., kallades i den äldre medicinen ett ämne i kroppen, hvilket ansågs befinna sig i rått tillstånd, t. ex. osmälta födoämnen i tarmkanalen, sputum i början af en lungaffektion (i motsats till sputum coctum) o. s. v. -- I öfverflyttad bemärkelse betyder ordet någonting hårdsmält, råhet, groft yttrande. F. B.
Krueger [kryger], Karl Nikolaus Adalbert, tysk-finsk astronom, f. i Marienburg (Westpreussen) 1832, blef 1854 filosofie doktor i Bonn, der han under Argelanders ledning idkat astronomiska studier. 1862 utnämndes K. till professor i astronomi vid Helsingfors universitet och qvarstod vid detta ämbete till 1876, då han kallades till föreståndare för observatoriet i Gotha. Några år senare antog han kallelse till professor vid universitetet i Kiel. K. har utgifvit en stor mängd arbeten i praktisk astronomi, bl. a. Zonenbeobachtungen der sterne zu 55. u. 65° nördl. declination (1883), samt redigerar "Astronomische nachrichten".
Krug, Wilhelm Traugott, tysk filosof, f. 1770, kallades 1801 till professor i Frankfurt a. d. O. samt öfvertog 1805 (efter Kant) den filosofiska professuren i Königsberg och 1809 en motsvarande plats i Leipzig. I 1813--14 års krig deltog K. såsom ryttmästare bland de ridande jägarna. Derefter verkade han i Leipzig till sin död, 1842. -- K. var en mångskrifvande, doktrinär och fåfäng man, som ansåg det för en bjudande nödvändighet att uttala sin åsigt i alla förefallande frågor. Fortsättare af "upplysningsfilosofien", ville han ställa denna på en väsentligen kantisk basis och försökte derjämte att medla mellan idealism och realism genom en transscendental syntes af vara och veta. Till utbredandet af politisk och kyrklig liberalism bidrog K. i ej ringa mån. De vigtigaste af hans 189, numera nästan förgätna, arbeten äro Fundamentalphilosophie (1803; 3:dje uppl. 1827), Handbuch der philosophie (2 bd, 1820--21; "Handbok i philosophien", 1831) och Allgemeines handwörterbuch der philosophischen wissenschaften (5 bd, 1827--34; 2:dra uppl. 1832-34). K:s smärre skrifter sammanfördes i Gesammelte schriften (12 bd, 1830--41). 1826 utkom hans sjelfbiografi: Meine lebensreise in sechs stationen, von Urceus (2:dra uppl. 1842).
Krug, Arnold, tysk tonsättare, f. i Hamburg 1849, studerade för bl. a. Reinecke, Kiel och E. Frank samt var 1872--77 pianolärare vid Sterns konservatorium i Berlin. Derefter reste han såsom innehafvare af Meyerbeer-stipendiet till Italien och Frankrike samt lefver f. n. i Hamburg. Han är en solid och ansedd kompositör af symfonier, en svit, romaniska dansar, Liebesnovelle för stråkorkester samt piano- och sångsaker. A. L.
Kruja. Se Kroja.
Krukmakarelera, en lera, som i jämförelsevis hög grad har egenskapen att, i lagom proportion utrörd med vatten, bilda en formbar deg. Denna egenskap tillkommer icke något visst slag af lera; som krukmakarelera kan lera af olika ålder och yttre utseende användas. -- Inom Sverige begagnas för tillverkning af lerkärl såväl den allmänt förekommande glacialleran (hvarfvig lera och hvarfvig mergel) som ock en inom de skånska stenkolsförande berglagren förekommande lera, eldfast lera. Den s. k. holländska pipleran är en art krukmakarelera. E. E.
Krukowiecki [-vje'tski], Jan, grefve, polsk general, f. 1770, d. 1850, tjenade 1796--1806 i den österrikiska hären och derefter i hertigdömet Varsjavs samt blef 1813 general. 1830 slöt han sig till insurgenterna och fick befälet öfver en division af den polska hären, men visade snart motvillighet att underordna sig dess ledare. På våren 1831 utnämndes han till generalguvernör i hufvudstaden Varsjav och vidtog kraftiga åtgärder till fullständigande af dess befästningar, men aflägsnades efter slaget vid Ostrolenka (d. 26 Maj) af Skrzynecki, som var hans personlige ovän. Han slöt sig då till det med de ledande männen missnöjda rörelsepartiet, blef d. 15 Aug. s. å. a nyo generalguvernör i Varsjav och öfvertog d. 17 s. m. såsom president högsta ledningen af ärendena. Sedan ryssarna under Paskevitj intagit hufvudstadens försvarslinier, utverkade K. i en mindre talrikt besökt riksdagssession rättighet att afsluta fördrag med ryske öfverbefälhafvaren, hvarefter han skyndade att kapitulera och att i ett bref till kejsar Nikolaus tillkännagifva polska folkets villighet att utan alla vilkor åter underkasta sig hans välde (d. 7 Sept. 1831). Riksdagens förbittrade flertal afsatte honom; ryssarna höllo honom i tre år internerad i Kazan.
Kruk-ört. Se Käringruka.
Krullhönsen (krollhönsen) l. purrhönsen, Gallus crispus, zool., utgöra en varietet af tamhönset och igenkännas på sina uppböjda eller tillbakarullade fjädrar. Färgen är vackert spräcklig. C. R. S.
Krumau (Tsjech. Krumlov), stad i södra Böhmen, vid Moldau. 7,659 innev. (1880). Liflig industri; bl. a. finnas stora grafitgrufvor i trakten. Staden är hufvudort i hertigdömet K., som 1819 genom testamente kom till huset Schwarzenberg.
Krumelur (af T. krumm, krokig, förvriden), krokigt penndrag, släng.
Krumir, berberstam i nordvestra delen af Tunisien, vid gränsen mot Algeriet, består af fyra
Källa: Project Runeberg · ·
