Sida 786
Ljus ...
en bild af öppning och hår, som icke ligger på samma ställe som när spegeln stod stilla. Deraf följer, att bilden af håret icke mera sammanfaller med bilden af hårkorset i tuben, såsom förhållandet var vid experimentets början. Uppmäter man nu hårbildens förflyttning i mikroskopet och spegelns rotationstid, kan man af dessa värden beräkna den tid ljuset behöfver för att gå fram och tillbaka emellan båda speglarna, hvarefter ljusets hastighet i luften utan svårighet erhålles. Såväl i denna som i Fizeaus metod gifver experimentet icke direkt ljushastigheten i tomrummet, utan denna hastighet i luften; men som luftens absoluta brytningsförhållande på annat sätt är genom experiment tillräckligt noga kändt, kan den förra lätt beräknas ur den senare. Foucaults metod har det företrädet framför de öfriga metoderna att den medgifver en direkt bestämning af ljushastigheten i hvilket genomskinligt ämne som hälst (visserligen icke med samma säkerhet som i luften), men framförallt, och hvad som varit af största betydelse för vetenskapen, att man förmedelst densamma med fullkomlig visshet kan afgöra i hvilken af tvänne genomskinliga ämnen ljuset har den större hastigheten. Vore det t. ex. fråga om att undersöka huruvida ljusets hastighet i vatten är större eller mindre än i luften, behöfver man blott på sidan om den roterande planspegeln ställa två konkava speglar i st. f. en och framför den ena af dem placera ett i båda ändar med plana glasskifvor tillslutet rör, fyldt med vatten. Vid rotationen erhåller man då tvänne bilder i mikroskopet, at hvilka den, som härleder sig från de genom vattnet passerade strålarna, är mera förflyttad från hårkorsbilden än den andra, hvars strålar gått genom luften. Häraf kan man med säkerhet sluta till att ljuset går långsammare i vatten än i luft, och detta resultat har varit afgörande i fråga om hvilken af de tvänne teorierna för ljuset, nämligen undulations- och emissionsteorien, är den rätta. Den förra af dessa teorier fordrar nämligen, att ljuset skall fortplanta sig med mindre hastighet i tätare än i tunnare media, medan enligt den senare teorien, motsatsen skall ega rum. Genom detta försök utförde Foucault således ett "experimentum crucis" emellan de bägge ljusteorier, som länge kämpat om herraväldet, och vann derigenom en lysande seger för undulationsteorien. -- Läran om ljuset kallas vanligen optik (af det grekiska obrukl. verbet óptein, se). -- 2. I motsats till vanligt konstgjordt ljus, som frambringas genom glödgning af i lågan kringsväfvande kolpartiklar (se Ljuslåga), använder man benämningen inkandescensljus (af Lat. incandescere, glöda) l. glödljus för ett ljus, som framställes derigenom att en eldfast kropp upphettas till hvitglödgning. Ett inkandescensljus, som nu för tiden ganska ofta förekommer, är den elektriska glödlampan, i hvilken en i en lufttom glasballong insatt koltråd försättes i hvitglödgning genom den elektriska strömmen, och hvarvid den höga temperaturen uppkommer till följd af kolets motstånd mot den elektriska strömmens fortledning. -- Ett annat ganska ofta förekommande inkandescensljus är kalkljuset, som framställes derigenom att kalk, magnesia eller någon annan oxid bringas till hvitglödgning i knallgaslågan (se Knallgasbläster). Kostnaden för syrgasens beredande och distribuering äfvensom de något invecklade brännarekonstruktionerna hafva gjort, att detta ljus, oaktadt sin styrka och skönhet, kunnat vinna användning endast för vissa tillfälliga ändamål. -- Åtskilliga försök hafva gjorts att med lysgas åstadkomma inkandescensljus, hvarvid dock stora svårigheter mött för åvägabringande af den för detta ljus nödvändiga höga temperaturen hos lågan. Också äro de apparater, som för detta ändamål konstruerats af Clamond, Popp m. fl. så invecklade, att de svårligen torde kunna finna någon allmännare användning. -- En af ingeniören O. Fahnehjelm i Stockholm utarbetad metod att med s. k. vattengas (en blandning af vätgas och koloxid; jfr Gas) framställa inkandescensljus torde deremot hafva en framtid för sig, enär den vid förbränningen af denna gas uppkommande temperaturen är tillräckligt hög för att bringa fina nålar af magnesia, kalk o. d. i stark hvitglödgning. För åstadkommande af den erforderliga temperaturen hos vattengaslågan behöfvas inga konstlade medel, såsom förvärmning af gasen eller förbränningsluften o. s. v., utan man använder blott en vanlig gasbrännare. Svårigheten har varit att finna den rätta formen på den eldfasta kroppen och ett praktiskt sätt för dess upphängande i lågan. Detta har i hög grad lyckats Fahnehjelm, så att hans apparater nu äro så enkla och lättskötta, att inga inkast kunna göras mot deras användning i praktiken. Då dertill kommer, att detta ljus i skönhet och stillhet fullt ut kan täfla med det elektriska glödljuset och dessutom varder billigare än både detta och gasljuset, kommer det sannolikt att snart vinna stor utbredning. 1. R. R. 2. C. A. D.
Ljusalfhem, Nord. mytol., en benämning, som i nyare skrifter någon gång användes att beteckna ljusalfvernas verld eller boning, hvilken i de mytologiska urkunderna kallas Alfhem (se Alfer), och som tänktes vara belägen utom eller öfver jorden, i motsats till svartalfvernas hem under jorden. Th. W.
Ljusalfver. Se Alfer.
Ljusbild, fys. När strålar från ett lysande eller belyst föremål falla på en speglande yta och derifrån reflekteras eller träffa ett genomskinligt ämne och gå igenom detsamma, uppkommer i allmänhet en med föremålet likformig bild. Dessa bilder kunna vara af tvänne slag: reella, äfven kallade fysiska, när de strålar, som utgå från en och samma punkt på föremålet, efter reflexionen eller genomgången åter träffas och skära hvarandra i en punkt i rummet, och virtuella, eller skenbara, när strålarna väl icke i verkligheten träffa tillsammans, men sprida sig, såsom om de kommit ifrån en skärningspunkt. Endast den reella bilden kan uppfångas på en skärm (t. ex. af hvitt papper eller mattslipadt glas) och derigenom samtidigt göras synlig från alla håll. Ljusbilder äro vidare antingen rättvända eller upp- och nedvända,
Källa: Project Runeberg ·
