Sida 120
Anton Niklas Sundberg. (1888, januari.)
Den nyss öppnade riksdagen har ingen så framskjuten medlem som Anton Niklas Sundberg. Om än detta är en kon- junktursak, är det dock en af konjunkturen fullkomligt obe- roende sanning, att erkebiskop Sundberg står i främsta ledet af våra valde lagstiftare, icke allenast genom mängden af riksdagsmannaår, utan i ännu högre grad genom betydenhe- ten af det arbete, han derunder utfört. När härtill kommer hans ställning som främste biskop i den svenska kyrkan och ordförande i hennes representantförsamling, hans af tre fakul- teters doktorat sirade bildning och, »last but not least», hans humana personlighet och ståtliga gestalt, trots de 70 åren, så är det visst icke underligt om rätt många vederbö- rande velat i honom se främste mannen i den nya rådkam- mare, som skall råda bot för tryckta konjunkturer, och ännu mera naturligt, att hela landets opinion för tillfället starkt sysselsätter sig med honom, som i handling bekräftat sin 1867 till Andra kammarens protokoll uttalade »öfvertygelse att hvarje svensk medborgare, i hvilken samhällsställning han än må befinna sig, är skyldig att gå dit han kallas, så snart kallelsen för honörn innebär en uppmaning att, på den plats honom anvisas, efter bästa förstånd bidraga till fäderneslan- dets gagn.»
Tillförlitliga meddelanden ha också tid efter annan för- kunnat, att det protektionistiska partiet, som anser sig ega lagligen ådömd majoritet vid riksdagen och sålunda böra bilda en »parlamentarisk» regering, med ifver och åhåga förväntar, att erkebiskop Sundberg skall varda dennas främste man. Sundberg? Som i representationsreformens dagar varnade för jordbruksintressets öfvermakt? Som 1863 »ej ville besvära
