Sida 5
Louis De Geer. (1886, jan.)
Den tjugonde lagtima riksdagen, den tjuguförsta riksdagen efter representationsreformen, har randats. Tvänne årtionden ha gått, sedan Sveriges adel vann »den svåraste segern, segern öfver sig sjelf», och Sveriges prestestånd räddhågadt och motvilligt följde exemplet. Borgarståndet jublade öfver sin afsägelseakt; bondeståndet trädde i högtidsdrägt till sitt samlingsrum, att endrägtigt i stilla allvar inviga den nya tiden. Och allmänna opinionens bifallsstorm rensade -- för ett ögonblick -- den fosterländska horisonten från alla af motståndet mot reformen frambesvurna olycksmoln.
»Nu jublar hela Sveriges land, Nu höjes ifrån strand till strand Ett rop af fröjd och lycka! Nu är det svenska folket ett, Nu har det manligt sig betett, Nu skall oss intet stycka» ...
Så qvad skalden. Men så alldeles helt var det dock icke med svenska folkets enhet, äfven sedan ständer vikit för kamrar. Ty den svenska jorden har i sin olika kamerala »natur» allt för känbara spår af »det oprivilegierade» och »de privilegierade» ståndens inbördes maktställning, att icke ännu en strid måste föregå, ännu en seger vinnas, innan forna utvecklingsformers minnen upphört att verka söndrande bland landsmän. Det är denna nya strid och början till denna nya seger som utgöra kärnan af de tjugu sista årens svenska historia.
Från sin bänk i riksdagens Första kammare deltar ännu i den striden, verkar ännu för den segern segraren från 1865, friherre Louis De Geer.
***
