Sida 65
Liss Olof Larsson. (1887, febr.)
Dalarnes krigshistoria är vida mer framstående än dess parlamentariska. Under det häfden känner dalabönders härtåg emot både utländsk och inhemsk öfverhet i landet, ja till och med emot den i Stockholm församlade riksdagen, känner det svenska bondeståndets riksdagshistoria ett, jemförelsevis mot andra provinsers kontingent, ganska lågt antal dalamän bland ståndets ypperste. Det är dock att märka, att dalamännen under Matts Perssons ledning 1809 bildade sjelfva kärnan i bondeståndets motstånd mot antagande af en konstitution, som icke innefattade all jords lika beskattning. Från dalamännens riksdagsbänk hördes ock tid efter annan hårresande skildringar om nöd och skattebördor. Men det var i enkla ord, med pust och suck. De djupa känslorna äro hos nordbon fåordiga, och särskildt hyllar dalabonden af forno gamle kung Göstas sats: »en gång tala och dervid blifva är bättre än hundrade gånger säga». Dess märkligare är det, att den nya riksdagen visar oss en dalabonde, som icke allenast tillhör riksdagens ledande stormän, utan jemväl kan räknas bland dess talföraste.
Liss Olof Larsson är född den 17 januari 1838 i Vestannors by, Leksands socken, helt nära Siljan och Dalelfven. Storskiftet hade redan på 1820-talet ordnat byamännens egor, så att Lissa-gården fått sitt. På den gården satt Liss Lars Olsson, riksdagsman för sin ort ifrån 1844, en ståtlig dalabonde och dugande man, men i det politiska lifvet föga bemärkt, ehuru under en lång följd af riksdagar medlem af bondestån- det. Hans son Olof fick gå i sockenskolan tills han*vid 14 års ålder var behöflig för hemmansbruket, men långt dess- förinnan hade han fått taga del i gårdsarbetet. Nu skulle
