Sida 147
Sven Adolf Hedlund. (1888, april.)
På den lilla ön Eldgarn i Mälaren, norr om Svartsjölan- det, föddes, i en landtbrukares hem, Sven Adolf Hedlund den 24 februari 1821. Han sändes till Stockholms gymnasium 1836 och dimitterades till universitetet 1839. Som student vistades han merendels i Upsala under de närmast följande åren, blef »senior» i sin nation och filosofie kandidat, men vårdade sig ej örn parnassens lager, i förtrytelse, säges det, öfver flertalets sätt att förvärfva den som »försvarare» af nå- gra blad ur andras - merendels högst obetydliga - skrifter. Det är icke filosofiska fakulteten, utan »usus practicus» och »consensus omnium», som i fråga om lärdomstitel ansett Hedlunds skriftställare verksamhet eqvivalera en »gradualaf- handling».
Hedlunds penna begynte tidigt sitt arbete. Han skref små »rolighetspjeser», små dikter, han öfversatte för teatern, han inlät sig till och med på noveller och berättelser. Men här var ej hans fält. Han lät inskrifva sig i några af huf- vudstadens embetsverk, till hvilka hans lärdomsexamen öpp- nade tillträde. Men »kunglig sekter» Hedlund har icke lem- nat några spår af sin verksamhet. Starkare än teatern, par- nassen och kansliet drog menniskan honom till sig, menniskan, ett sent begrepp i historien, om hvilket han hört Geijer tala. Sällan har ett hjerta klappat varmare för menskligheten, äri den unge Hedlunds, om icke måhända den gamle Hedlunds, den sextiosjuårige Hedlunds, som just deri haft det lifselixir, hvilket ännu under silfverhåren gör honom till »en ung fyr».
Det var till tidningsmannens kall, Hedlund kände sig oemotståndligt dragen. Det kallet var honom heligt, och han kände just derför så mycket djupare, att det var ansvarsfullt.
