Bilder och minnen

Georg Gottfried Gervinus. 1871.

I Sverige har det under de senaste åren af preussiska segrar och anexioner icke varit många, som uttalat sympati för Preussens politik, ehuru denna bestrålats af framgångens söl; men det ligger i sakens natur, att Tyskland sjelf haft ännu färre pennor, hvilka förnekat den påstådda lyckan för det efter enhet och frihet sträfvande tyska folket, att under Preussens fana vinna den förra och för lång tid förlora hoppet om den senare. Men sådana funnos dock. Den främste representanten inom det vetenskapliga och literära Tyskland för denna anti-preussiska fosterlandskärlek var Gervinus, hvars namn, vid hans den 18 mars 1871 i Heidelberg inträffade bortgång, sedan mer än tretio år var kändt inom hela den bildade verlden. Hans arbete för utbildandet af en tysk natio-nel samkänsla, af en filosofisk uppfattning af den menskliga utvecklingen, af särskilt vårt århundrades historia, har infört hans namn i Europas Pantheon och stält honom äfven inom det nya kejsarriket så högt, att en minnestecknare i »Preussische Jahrbiicher» vid hans nyss bäddade graf till och med medger, att »med godt samvete kan hvarje tysk hand foga en qvist till den krans, som höfves hans minne», oaktadt han »med sådant hat ansett Preussen och preussisk politik», ty denna »ålderdomsenvishet», förutspår minnestecknaren, skall snart glömmas, men minnet af hans öfriga verksamhet blomstra och lefva.

Men det var ingen »ålderdomsenvishet», som föranledde Gervinus att efter Preussens uppträdande i Tyskland 1866 nedlägga sin penna, under förklaring, att framgången af denna politik hämmade den sunda utvecklingen af de idéer, för hvilka han kämpat och hvilkas snara seger han trott sig