Sida 257
Pierre Augustin Caron de Beaumarchais.
Hundr aårsminne.
(1884.)
Hundraårsminnet af den märkliga tilldragelse, då »Figaros bröllop» första gången gick öfver konungariket Frankrikes för-, nämsta scen - då franska revolutionens anspråk applåderades af dess blifvande offer - återför äfven i minnet den märklige författaren, som för hundra år sedan »satte samhällsproblem under debatt». Och hvilka problem! Först qvinnans ställning till mannen och till samhället, snart samhällets orättvisor i alla dess fogar. Och alltid något upplefvadt. Så har man kallat hans Figaro en sjelf biografi, »Eugenie» hans systers sorgehistoria. Den senare har Göthe bearbetat i sin Clavigo, Figaro lefver ännu på scenen i både ord och toner.
Urmakaren André-Charles-Caron tillhörde en reformert familj men öfvergick till majoritetens kyrka när han gifte sig. Enda sonen var Pierre Augustin, född i Paris den 24 januari 1732. Unge Caron var en qvick och lat pojke, som raskt sköt upp till en storväxt ung man. Han skref qvicka verser som trettonårig pojke, togs ur skolan för att lära faderns yrke men slarfvade och vurmade endast för luta, harpa och sång. Efter obehagliga rön af olydnadens följder blef dock unge Caron förståndig, arbetade flitigt på verkstaden och lyckades till och med att uppfinna en förbättring i urets mekanik. Han var då tjugu år; en äldre urmakare bestred honom uppfinnareäran, men vetenskapsakademien, till hvilken saken han-sköts, gaf Caron rätt. Till belöning blef han utnämd till hof-urmakare.
Ståtlig växt, regelbundna drag, eldiga ögon, sjudande lif i ord och rörelser, öfverlägsen hållning i medvetandet om öfverlägsna gåfvor, men utan sedligt allvar och således föga
Bilder och Minnen. 17
