Sida 416
Hampus Kristofer Tullberg
416 Dödsrunor.
sändes en krans till den fordne lärarens graf, vitne om minnesgod tacksam kärlek. Måhända skola vi ej fela, om vi antaga att denna krans på Genbergs graf hugfäste minnet af hans lyckligaste dagar.
Hampus Kristofer Tullberg.
(1876).
Ur en fältväbels torftiga hydda i Småland utgingo tvänne bröder, hvilka båda förvärfvat ett namn bland våra orientalister, båda tillhört våra verksammaste universitetslärare, den äldre dess utom i ett halft århundrade ifrat för en fonetisk rättskrifning af vårt språk, med så varm håg och så ringa framgång att han väl kan kallas ortografiens martyr. Det är denne gamle språkforskare, Håkan Sjögrens siste lärjunge, som nu gått hädan efter ett långt lif.
Hampus Tullberg var i sin tid en mycket namnkunnig man. Han var känd för omfattande språkliga kunskaper, men ännu mer för sin okufliga ihärdighet att vidhålla de idéer, han hemtat från gamle Ihre och från sin ungdoms samtiding, Rask, idéer, hvilka i hans egendomliga personlighets degel icke vunno omsmältning till sådana verk, som föra vetenskapen framåt, men intill hans sena ålderdom höllo honom sjelf uppe, i medvetandet att han arbetat träget och stridt för det sannas seger. Trots allt förbiseende, allt förlöjligande, allt underkännande, kunde han derför utan bitterhet gå sin bana fram, full af kärlek, som han var, till vetenskapen, till sanningen, till menniskorna - och främst bland dessa den studerande ungdomen vid det universitet, han så länge tillhört. Han möttes ock af dem med kärlek tillbaka, logo de än åt hans kantigheter, hans stafning och hans litenhet; för hans varma hjertas skull sågo de upp till honom, äfven om de icke visste hur lärd han var, hur mycket han arbetat för att bringa sin ungdoms oklara förnimmelser af den kompa-
Källa: Project Runeberg ·