Sida 298
Engelbrekt Engelbrektsson.
Fyrahundrafemtioårsminne.
(1886.)
Halffemte århundrade har förrunnit, sedan Engelbrekts-holmen i Hjelmaren fick namn och rykte. Mångt och mycket har sedan ändrats i svenske mäns åsigter, men samtidens dom om rikshöfvidsmannen Engelbrekt Engelbrektsson har icke jäfvats af efterverlden. Minnesfesterna den 27 april 1886 hedra kämpen för Sveriges frihet, biskop Thomas' qväde om Engelbrekt säger det samma, som häfdaforskningen i våra dagar.
»Han förde kring landet klubba och svärd, han fäktade fast förutan flärd, och dertill var han nödd er»,
sjunger den samtida Strengnäsbiskopen. »I Engelbrekts uppträdande i historien», säger Hans Hildebrand, »finnes intet, som berättigar att mot honom framkasta en förebråelse». Men danska skriftställare ha tid efter annan sett honom, med oblida ögon. »Hämdgirighet, äresjuka och hersklystnad voro framstående drag i hans karakter och ifrån början hufvud-driffjedrar för hans handlingar», skrifver unionskungarnes krigshistoriker Jahn (1835). »Som trotsig undersåte framträder han i kungaborgen, som hemlig orostiftare bland sina landsmän, som upprorsman på folketingen, som despot i rådsförsamlingarna.» Samtida hanseater dömde honom annorlunda. Liibeckaren Herman Corner kallar Engelbrekt »en höghjertad man, af stor klokhet och verksamhet, som med rättrådighet och framgång skötte rikets ärender och troddes icke vara ledd af högmod eller hersklystnad, utan af medlidande med de olyckliga, hvilka voro föremål för de danska
