Bilder och minnen

402 Dödsrunor.

Hans Kristian Andersen.

1875.

Vid påsktiden 1840 blef det i den sydsvenska högskolestaden bekant, att en dansk skald, som vistats några dagar på ett skånskt herresäte, skulle komma till staden. Det var just han, som skrifvit »Mulatter, ett romantiskt skådespel på vers i fem akter, nyss gifvet i Malmö af en dansk trupp och med bifall helsadt af studenterna från Lund. Det var han, som skrifvit hjertevarma smådikter, som roat så många med sin satiriska »Fodreise fra Holmens Canal til östpynten af Ärna-ger», han, som intagit sinnena med »Improvisatoren», på en gång roman och reseskildring från Italien, detta konstnärernas och skaldernas förlofvade land; han, som diktat »Eventyr fortalte for börn», ja, just den sagan om »Lyckans galoscher», som gjort sådan lycka i studentföreningen - det var Hans Kristian Andersen. Nu visste man väl, att den regerande danska »Tidskrift for Literatur» behandlade honom nästan med hån, att de herskande kritici på hin sidan sundet, en Molbech, en Heiberg, ingalunda knäsatt honom bland »danske skjalde», ja, att till och med hans »eventyr» blifvit dels förtegna af kritiken, dels med öfvermod ogillade; men i Lund vågade man döma sjelf. Hans Kristian Andersen mottogs med en festmiddag och uppvaktades på aftonen af studentkåren med sång, och då han trädde ut för att bringa yng-lingarne sin tack, helsades han med lifliga hurrarop och med ett tal, som slöt med dessa ord: »När ert eget fädernesland och hela Europa skänker er sin hyllning, glöm då ej, att den första, som egnades eder, kom från Lunds studenter».

Årtionden ha gått hän sedan dess. Danmark och Europas öfriga länder ha länge täflat att visa sagodiktaren Andersen förtjent ära, just som ynglingen i Lund förutsade. Det Heibergska spe-ordet: »berömt fra Skåne til Hundsriick», klingar nu som en sngn, men i sitt »Livs Eventyr» har Änder-