Sida 439
Henrik Nikolai Clausen
Henrik Nikolai Clausen. 439
Och åren gingo. Helsan gick med dem. Slutligen kom döden, länge väntad och dock plötslig. Då syntes åter hur kär Talis Qualis' dikt var för hans folk. Fagra ord bära icke alltid tillförlitligt vitne, men varma ord göra det. Och varma voro både ord och hjertan, då budet om Carl Strandbergs död gick genom den svenska pressen.
Carl Vilhelm August Strandberg afled i Stockholm den 5 februari 1877 och jordfästes i Storkyrkan den 11. Åtta af de aderton suto vid båren, kistan var höljd af kransar - tvänne voro komna från Lund - och kyrkan var fyld af en deltagande menniskohop. Men ingen lyra strängades.
»Månget minne hufvudstupa då till botten far, men ett sådant står med djupa rötter jordfast qvar.>
Henrik Nikolai Clausen.
1877.
Mer än ett halft århundrade har gått hädan sedan Danmark upprördes af den häftiga strid, som »den theologiske partiånd» framkallade: de tolf »kristendomskärnparnes» rasande anfall på den protestantiske teologen, som vågat påstå, att till och med bibeln var beräknad på förnuftigt folk och med kunskap skulle tolkas, med förnuft fattas. En Grundt-vig, en Lindberg rasade mot den vetenskaplige teologen. Ur hans nära tusen sidor starka skrift om den katolska och protestantiska kyrkoförfattningen och läran framdrogo de för menige man, under hiskeliga tillmälen för kätteri, i flygskrifter och tidskrifter såsom påståenden om vår lära hans omdömen om katolska katekesens satser m. m., ett vackert prof af »odium theologicum», här äfven af mässans uppvigling mot »intelligensen». Så föddes Grundtvigia-nisrnen.
Källa: Project Runeberg ·