Sida 483
483
Robert Lagerborg.
1882.
Hvar helst Robert Lagerborg visade sitt ärliga, själfulla ansigte gjorde hans person ett intryck, som var rent af välgörande. »Det var klart för svensk som finne» att hufvudets och hjertats bästa egenskaper lyste ur den mannens ögon, framgingo ur hans gerningar, så vidt dessa voro hans egen viljas barn. Det är en sällsynt lycka för ett land, som håller på att genomlefva politiska utvecklingsstrider, att bland de ledande kämparne inom det politiska lifvet ega en man med sådana personliga egenskaper, som Robert Lagerborg.
Också har hans tidiga bortgång, medan ännu kraftens år syntes bjuda på lång frist, väckt lifligt deltagande. Under tjugoårigt arbete hade han tidigt förvärfvat och obestridt behållit en så framstående plats i det finska samhället, att hans namn äfven i Sverige fått en god klang.
Namnet är också svenskt. Från Vermland utgingo i »den gamla Carolinska tiden» ej mindre än sex bröder och fränder med namnet Skragge, hvilka på riddarhuset togo nya namn - bland dem Hermelin och Lagerborg. Freden i Fredrikshamn delade ätten mellan Sverige och Finland.
Robert Lagerborgs far var öfverste och landshöfding i Uleåborg, der sonen föddes den 24 november 1835. Hans uppfostran i Fredrikshamns kadettkår var en nådebevisning mot fadern, som ingalunda kunde afslås, helst den medförde ekonomiska fördelar; faderns död kort efter den 13-årige gossens inträde i kadettskolan väckte honom till fördubblad flit, och då han före fylda nitton år utexaminerats som primus, befordrades han till fänrik vid Lifgardets Litauiska regemente. Detta stod i Petersburg, men kommenderades nu att försvara Estland mot engelsmännen. Sjelfva den gamla Narvafäst-ningen reparerades och Lagerborg fick exercera sin trupp på
