Sida 79
Jöns Rundbäck. (1887, mars).
En vacker augustiqväll — det är snart 15 år sedan — nalkades en liten flock glammande vänner ingången till Tivoliteatern på Stockholms djurgård. Billjettluckor funnos å ömse sidor om ingången, och emedan folk trängdes framför den ena, vände sig den lilla flocken mot den andra, hvarur ett trindt fryntligt ansigte tittade fram.
»Kan jag få sju biljetter», utlät sig, med finsk brytning, den främste i flocken.
Det trinda ansigtet öfverfors af ett mycket lätt förtrytelsemoln. Men en utbytt blinkning med en man i flocken förjagade det lika hastigt som det kommit.
»Ja bevars, det går nog för sig, sju kronor blir det,»
— Nu var det den finska brytningens representant, som synbarligen blef lång i synen. Var det således verkligen sant, att den svenska statsrevisionens vice ordförande på lediga stunder åtog sig annat hederligt arbete för att föregå med godt exempel? Så hade verkligen en svensk vän påstått, när de nalkades luckan.
Och statsrevisionens vice ordförande, den mäktige medlemmen af landtmannapartiets styrande råd, Jöns Eundbäck, stack åter sitt trinda ansigte fram ur luckan. »Medan herrarne vänta på biljetterna, så var' så goda och stig' in.»
Innan de finska herrarne rätt visste hur det gått till, sutto äfven de innanför den förmenta biljettluckan. Och de kommo aldrig längre in på Tivoliteatern den aftonen. Ty den förmente biljettförsäljaren och hans improviserade gäster utförde så intelligent och så lifligt sina konversationsroller om Sveriges och Finlands politik — några af det liberala Finlands främsta män voro med i laget — att ingen vidare tänkte på de från
