Sida 490
490 Dödsrunor.
Per Henrik Malmsten.
1883.
Tidigt på morgonen ger han sig af till lasarettet. De sjuke längta, kandidaterna bida. Ur sal i sal, från säng till säng går öfverläkarens tåg. Han skall ej blott sörja för, att de sjukes lidande blir rätt igenkändt och, om det står i hans makt, botadt. Han skall se upp med sjukvårdspersonalen, med hvarje detalj i förvaltningen. Och samtidigt skall han lära tjogtals unga män, uppfostrade till boken, att läsa i naturens bok, att med seende ögon se och med hörande öron förnimma den verklighet, på hvilken hvarje sjuksäng bjuder. Han skall kurera patienter och derunder dana läkare.
Här och hvar stannar han. Enkelt, raskt och rakt på sak falla hans ord till de lyssnande eleverna; en ouppmärksam kallas plötsligt fram och nödgas röja sin försummelse, en öfvermodig blottas*, en varsam uppmuntras. »Sjuksalarne här, mina herrar», sade Malmsten en festlig morgon på Sera-fimerlasarettet, »äro våra fäktsalar, der skarpes vår blick, der tages hela vår uppmärksamhet i anspråk, der lära vi oss att med takt och skicklighet föra konstens och vetenskapens vapen för att besegra mensklighetens fiender, sjukdom och död. Den kliniske läraren är der fäktmästaren. Om jag någon gång under dessa öfningar gifvit nybörjaren och den ouppmärksamme en hård stöt, må det förlåtas mig - aldrig var det för att såra, möjligen för att väcka, alltid för att öfva.»
Ronden är slut, mer än ett dagsarbete för en lärare i katedern. Men nu börjar ett nytt dagsarbete, ännu mera ansträngande, och dock på det närmaste förbundet med den kliniske lärarens kall. Ty icke får denne nog vexlande erfarenhet i sjuksalarna på lasarettet; till de sjuka i hemmen, i slott och koja, bär nu hans mödosamma väg.
Den smala läkardroskan rullar af genom Stockholms ga-
