Sida 394
394 Dödsrunor.
Nils Vilhelm Almlöf.
1875.
En konstnär, som under en nästan sextioårig konstnärsbana utfört nära fyrahundra lefvande, talande bilder med en skönhet och sanning, som gripit de åskådande tusentalen och i flera slägtleds minnen inpräglat konstnärns namn bland dem, som de lärt skatta bland de främste och älska bland de bäste, sådan var Nils Vilhelm Almlöf.
Vi sågo honom så att säga, ännu i går: högrest, ädel i anlete, fin i hållning, utpräglad konstnär, om än i mindre omfattning än fordom, ty åldern inskränkte hans material. Men när de nu femtioårige föddes, var han redan en man i främsta ledet bland konstutöfvarne på den svenska scenen.
Han har rört våra fäder i de Kotzebue'ska och Lafon-taine'ska dramerna, han har visat dem Moliéres, Voltaires, Gustaf IILs, Leopolds och Kellgrens skaldeskapelser, han har låtit både dem och oss se Shakspeares och Schillers hjeltar, han har prisats som Moretos kastilianske furste och som Beaumarchais1 grefve »de Tanden régime»; han har skänkt gestalt och lif åt dramatiska skapelser af Victor Hugo, Casimir Delavigne, Grillparzer, Scribe, Dumas; af Oehlenschlse-ger, Hertz, Heiberg och Björnson; åt hela raden af inhemska dramaturgers, från Envallson och Skjöldebrand till Jolin, Hedberg och ännu yngre författare för vår scen. I sorgespelet som i skådespelet, i »comedia de capa y espada» som i »co-médie bourgeoise», i det »larmoynta dramat» som i farsen och i sångstyckens talpartier, öfverallt har hans konstnärsskap varit pröfvadt.
En sådan bana är i sanning sällsynt. Och under ynglingens, mannens och gubbens tid var hos Almlöf alltid den
