Bilder och minnen

Per Jakob von Ehrenheim. (1887, jan.)

Till höger om talmannen i Första kammaren, strax framför statsrådsbänken, står vice talmannens stol. Der sitter en liten man med ljust skägg och grånad hjessa, med lifliga ögon och mild uppsyn. Ett flyktigt ögonkast skulle troligen icke i hans drag läsa den skärpa och fasthet, hvarom hans tretioåriga krig i våra riksförsamlingar bär vittne. Men att han alltid fört ridderlig fejd, derom behöfver betraktaren knappast rådfråga häfden.

Det är verkligen nästan på dagen trettio år sedan Ehrenheim höll sitt förstlingstal på Riddarhuset. Hvilken utveckling sedan dess! Icke alla, som stodo vida framom den strängt konservativa falangen, ha kunnat, om de ock velat, hålla jemna steg med yngre led, hvilkas utveckling annorlunda format det »liberala idealet». För Ehrenheim stod en gång i fagert framtidsljus en af rättvisa och statsklokhet påkallad reform af den svenska folkrepresentationen, så afvägd, att de samhällsbevarande intressena deri väl tillgodosågos, icke blott de samhällsutvecklande. »Jag har», sade han en gång i Första kammaren, »fått min politiska uppfostran uti en parlamentarisk församling hvars första lag alltid var att vörda så väl konungamaktens som folkets rätt»; icke ens för en så vigtig sak, som frid mellan riksdagens kamrar, vill han »offra stora konstitutionella grundsatser». Till höger och venster om honom ljuda kära röster, välbekanta från väldig strid under gemensam fana, för fosterländsk utveckling, nu manande till eftergift för en ny tids kraf. Kommunallagarnes kontrasignant påminner, att »det är väl med lagstiftningen om den kommunala rösträtten, som med andra lagar, att den är i tillfälle att vinna förbättringar och