Sida 372
Nikolai Frederik Severin Grundtvig
372 Dödsrunor.
mod, ännu mera kärlek, för att icke kantra i hamnen, då okunnighet och otro, afund och hån, räddhåga och list förena sina krafter att ställa till en storm, hvarunder sjelfva de »stilla i landena» väckas till vrede mot den, som »icke är nöjd med hvad vi ha», »hvad Gud gett», »hvad våra fäder haft nog af» - ända tills de med ens äro färdiga att resa ärestoder åt den, hvars lofsjungna seger deras eget motstånd så länge hotat att vända i förtviflan och nederlag.
Nikolai Frederik Severin Grundtvig.
1872.
»En teckning af 'gamle Grundtvigs' lif och verk måste blifva en Danmarks kulturhistoria i 19:e seklet» - så har sagts och skrifvits både i Grundtvigs lifstid och vid hans nyss timade död. Och säkert är, att »Grundtvigianerne» bland sig räkna nog med skrifkunnige män, för att icke en dylik bok skall komma att sakna författare, och äro många nog, för att författaren ej skall sakna publik. Men för den opartiske betraktaren synes en dylik uppfattning väl ensidig. Danmarks kulturutveckling har många faktorer, och Grundtvig är måhända bland dem lika litet den störste, som han är den ende. Men med rik ändelig begåfning och ändå större viljekraft trädde han tidigt inom offentlighetens skrankor, bar herrskarlusten inom sig, ej mindre än herrskarkraften, och blef så småningom profet för de skaror, hvilkas hjertan han vunnit genom sitt »lefvande ord>, sitt fosterländska sinne och sin andes kraft. Tidigt genomträngd af en lefvande tro på »försoningens hemlighet», på ordet som »vardt kött och bodde ibland oss», genomträngdes han lika tidigt af kärlek för sitt lands minnen och för sitt folk. Och hans starka personlighet tryckte bjert sin egen pregel på allt som kom för hans syn. Han var en kraftig ande med snillets stämpel, men förnuftet
Källa: Project Runeberg ·