Sida 360
360 Dödsrunor.
Josef Mazzini.
1872.
»Samtiden får berätta, efterverlden får bedöma» yttrar en af de många biografer, hvilka nu beledsagat Mazzinis bild i den europiska illustrerade pressen med en kort skildring af hans lif. »Visa mig en roman, som i spännande intresse och underbara öden går upp mot denne mans historia», säger en annan.
Men lika litet kan denna roman ännu berättas, som denna karakter med full rättvisa ännu kan bedömas, ty kunskapen fattas ännu. Man behöfver icke ha läst just många af de skrifter, hvilka hafva Mazzinis lif och verk till ämne för att finna hur olika icke blott omdömen, utan äfven uppgifter äro. Dock, det veta vi alla, att det unga Italien var Mazzinis skapelse, att Gud och folket var hans valspråk och Italiens enhet hans mål: att denna sista tanke i trettio år ej kunnat skiljas från tanken på dess apostel och att hans död i Italien nästan betraktats som en nationalsorg, oaktadt de många försäkringar af både främlingar och landsmän, att hans lif var för Italien en nationalolycka.
Student, språklärare, literatör, se der Mazzinis titlar under hans 63-åriga, tunga lif. Under tre månader af året 1849 bar han dock en annan: Den romerska republikens triumvir, med makt af diktator, och huru man minnes honom i den eviga staden, som en gång lydde hans spira, synes bäst af den storartade sorgefest, med hvilken hans begrafningsdag der högtidlighölls. Både det italienska och det danska kungaparet och det engelska tronföljarparet åsågo från balkongen af det palats, der Triumviren en gång residerat, den ofantliga procession, som till Capitolium åtföljde en sorgechar, på hvilken sågs Italia, lagerkrönande Mazzinis byst, och den lagerkrönta bilden uppstäldes sedan högtidligt i Korns rådhus. T många andra italienska städer firades samma dag hans minne
