Sida 221
Per Brahe.
Tvåhundraårsminne.
(1880, sept.)
»Minnesfesternas tidehvarf» är vårt. I alla länder har man sökt upp föremål för de nu lefvandes tacksamma hågkomst och med fester firat deras minne. Detta är måhända intyg om en stigande folkbildning. Åtminstone synes det vara otvifvelaktigt att minnesfesterna verka på de stora massorna som en art af åskådningsundervisning: ha de ej förr hört talas om föremålet för en dylik fest, så lära de känna det genom festtalen, festskrifterna, tidningsartiklarna. Nu är det Finland som på 200-årsdagen af Per Brahes död firar minnet af denne verksamme generalguvenör, som i sin första embetsberättelse till svenska rådet liknar Finland vid »ett icke utaf de mindre konungariken i Europa» - »der Gud behagade, att det skulle komma i den flor och vilkor, som efter menskligt förnuft vore der att inrätta.»
Sverige kan ej stå stumt vid denna finska minneshögtid. Per Brahe var Sveriges främste aristokrat och högste embetsmän, han var en man, som visserligen icke tyckte om den jemlikhet som »gör alla lika såsom svinefötter», men han ville när helst det kräfdes hafva lif och blod ospardt för riket, och i våra häfder har han lemnat ett äradt namn.
Brahe-ättens förfalskade genealogi har länge nog gått och gält som historia, men slägtens ära förlorar ingalunda på sanningens seger. I omkring sex hundra år har den, utan alla genealogiska förbättringar af stamträdet, hört till Sveriges stormän, först under sköldnamnet Plata, sedan under det danska Brahenamnet, hvilket Peder Magnusson Plata upptog efter sin morfader. Peders son Joakim blef gift med Margareta, konung Gustaf I:s syster. Deras son Per blef af Erik
