Sida 438
Carl Vilhelm August Strandberg (Talis Qualis)
438 Dödsrunor.
ning 1862, det år, då både Strandberg och Louis De Geer inkallades i Svenska akademien.
»Vaticiniets» författare från 1845, återupprepare 1854, fick nu på sin lott att med ett akademiskt äreminne prisa den bjärtaste förkämpen för 1812 års politik - den, som troddes försummat det drömda »återtagandet af Finland*. De »vilda rosornas» författare från 1848, som ännu 1856 utsände ett skarpt vapen för »Vårt fria ord» emot regeringens klumpiga försök att utmönstra tryckfrihetslagen ur grundlagarnas antal, blef nu den efter sex års utmanande skandinavisk politik plötsligt försigtig vordna regeringens försvarare mot dem, som yrkade en man bakom ordet. Strandberg kunde också snart lemna sin plats i Dagbladet för en plats i den officiela tidningens redaktion, och under loppet af 1865 blef han sjelf dess hufvudredaktör. Då tidningen tillhör Svenska Akademien, var ju heller ingenting naturligare, än att bereda denna ställning åt den fattige skalden, som upptagits i kretsen af de aderton. Och mot hvad vi eljest varit vana vid, att skalder och vetenskapsmän få pastorat och kräklor för att lefva, är ju skalden-redaktören en vida lämpligare konstellation. Men månne positionen som sådan och de dermed förenade göro-målen i allmänhet varit rätt väl egnade att göra lifvet lyckligt för en skald? att stärka hans lust att gripa i lyran, i en Talis Qualis' »starka lyra»? Sinnet vänder sig heldre till våra danska och norska bröders sed att gifva skaldepensioner. Dock - har icke äfven vår riksdag gjort ett begynnande steg i denna riktning, och är det icke Svenska Akademien sjelf, som af den anslagna summan anordnat små »gratifikationer» åt e. o. literatörer? Heldre några hundra kronor i hvardera af de många tomma poetiska börsarna, än att åt ett lif för skaldekonsten bevara en verklig, en pröfvad skald!
Men välmening dref verket, och rättskaffens, pligttrogen, utförde Carl Strandberg sitt värf. Allt mera sällan rörde han vid lyran, och då icke alltid med den förra framgången. Men han fick värdighet af filosofie doktor från sitt älskade ungdomshem, från Lund, och ett kungligt biläger, med dess »kantat» af Strandberg, medförde som minne en kraschan.
Källa: Project Runeberg ·