Tillbaka Read Runeberg

Bilder och minnen

Originalsida 173
Originalsida 173
Originalsida 172
Originalsida 173
172–173

På sidan 173 nämns Gunnar Wennerberg

Sida 173

Gunnar Wennerberg

Gunnar Wennerberg. 173

när han som statsråd och chef för k. ecklesiastikdepartementet trädde in i riksdagens kamrar.

Den minister, han tillhörde, hade i juni 1870 aflöst spil-rorna af Louis De Geers, »den bästa af ministérer» fyra år förut, nu skoningslöst anfallen af de nya initiativens män, tappert understödda af de i reformkampen slagna. I främsta rummet gälde striden en omdaning af den tvåhundraåriga härordningen, som af många ansågs olämplig, af alla otillräcklig. Men den hvilade på en jordbeskattning, en klassbeskattning, och indelningsverket egde af gammalt en syster i grundskatten, också den enbart »den oprivilegierade jordens» börda från ståndssplittringens tid. Sambandet mellan härordningsfrågan och skatteregleringen var sålunda af gammalt datum, men syntes nytt, och framför allt otillständigt, för dem som voro nya i politiken, liksom för dem, hvilka »ingenting lärt och ingenting glömt». Men f. d. bondeståndet knöts af klassbeskattningens kedjor hårdt tillsamman och stod som en man, under det de forna orepresenterade och de tre öfre ståndens spillror hvarken i målets klarhet eller i riksdagsdisciplinens stränghet kunde mäta sig med det raskt färdigbildade »landtmannapartiet», som med nöje såg talangfulla »intelligenser» och en kraftig »aristokrat» lemna välvilligt biträde i striden.

Bitterheten hade nått ganska högt, när Wennerberg fick ett ord i riksdagen, och hans ord svalkade den icke. Tvärt om, hans tal vid lagtima riksmötet 1871 väckte vreda möt-hugg ännu vid det urtima. »Försvarsfrågan», sade Wennerberg från statsrådsbänken, »försvarsfrågan är neddragen i en tvekamp med en skatteregleringsfråga» . . . och ban spörjer om afgörandet skall skänka »det herrliga skådespelet af ett folk, som reser sig upp att försvara sig, eller det hvardagliga spektaklet utaf en seger, vunnen af ett särskildt utskott ihop med ett enskildt intresse». - »Var det kanske från statsrådsbänken ett ärans tal», sade en artig motståndare, »icke var det klokhetens», och visst är, att deri hade motståndaren rätt. Men det var mera skalden, än statsrådet, som den gången kände pligtens bud att säga ett ord ur hjertat. I hans »Minnen från drömmarnes verld» (Saml. skrifter IV. 258-280) synes, hur de bittra intryckeri från debatten

På sidan nämns Gunnar Wennerberg

Källa: Project Runeberg · ·