Sida 195
Johan Fredrik Höckert
Jb/win Fredrik tf Öckerö 105
den stora allmänheten: det artistiska träsnideriet. Genom teckningar på trä, genom råd och dåd, genom personligt umgänge med den nybildade ateliern sökte Höckert, och det med framgång, att hos denna ingjuta en artistisk anda. För bildandet af en gemensam umgängeskrets för de på skilda banor arbetande intelligenta krafterna i hufvudstaden hade Höckert redan hösten 1862 varit verksam; så uppstod sällskapet »Idun», vid hvars sammankomster han gerna utstälde alster af sin pensel. Och till sin stora tafla, till de höga ställningarne återvände han så ofta krafterna räckte. Sjelf var han dock icke den, som skylde på ohelsa. Med sällspord uthållighet öfvade han den friskes pligter, sedan 1864 jemväl ordinarie professor vid konstakademien, en plats som kräfde mycken tidsuppoffring och gaf ringa lön. Allt fortfarande »fläktade det en frisk vind omkring den svage». I sitt smakfullt ordnade hem var Höckert den gladaste värd om ock plågor aftvungo honom smärterop i nattens ensliga stunder. Och alltjemt återvände han till den stora taflan, för att alltjemt åter nödgas afbryta det ansträngande arbetet. Sommarresor i Dalarne och Helsingland företog Höckert jemväl under dessa år, och bland de taflor, hvilka han 1865-66 begynte, var både en »Höskörd i Dalarne» och en »Délsbodans». En frip (figurer representerande svenska folkdrägter och svensk industri) för en minnesvas, tillverkad å Gustafsberg och utstäld i nordiska industriexpositionen 1866, komponerade Höckert i början af samma år.
»Slottsbranden» hade emellertid upphört att vara afsedd för den ursprunglige beställaren, och då den nordiska konstexpositionen år 1866 nalkades, gjorde Höckert sitt bästa att få den åtminstone så färdig, att den kunde der utställas. Han målade tills penseln bokstafligen taladt föll ur hans hand och han icke mera var mäktig att åter upptaga den.
Taflan blef alltså utstäld och gjorde, trots sitt ofullbordade skick, ett storartadt intryck. Storslagen är också dess handling, väldig dess anläggning. Men ej kunde den så fattas, som mästarn, velat, ty han hade ej förmått att skänka den hvarken sin andes eller sin hands »ultima l i ma ». Af-
Källa: Project Runeberg ·