Sida 24
Gustaf Lagerbjelke
karl, som man fick leta efter på sjelfva riddarhuset, der man kunde öfva sig från ungdomen.
Så går riksdagen till ända i november 1860. Borgare- och bondestånden petitionera hos K. M:t om ett representationsförslag, bygdt uteslutande på allmänna val.
När rikets ständer nästa gång samlats, i oktober 1862, visste de invigde att »de folkvalda ståndens» petition icke träffat döfva öron. Lagerbjelke utnämndes till landtmarskalk. Med kraft och lugn förde han sin klubba, men i diskussionen träffas han ej mera. Han fick nu leda diskussionen och befästa besluten. När klubban återlemnades, den 8 dec. 1863, talade han allvarliga ord, manande att låta »riddersmanriens tro och heder» varda hufvuddraget i historiens bild af Sveriges adel.
Och tvenne år derefter, när Lagerbjelke åter satt på landt-marskalksstolen i riddarhussalen, der 700 riddersman samlats, blef det honom beskärdt att med sin klubba fästa det beslut, som gaf Sverige en riksdagsordning, icke bygd på stånd och klasser utan på allmänna val. Den som då läste i hans anlete såg endast lugn och allvar. När han på rikssalen den 22 juni 1866 för sista gången i spetsen för sitt stånd nalkades konungen, talade han om »ögonblick i nationernas lif, då tidens steg likasom höras». Ett sådant ögonblick hade han visserligen haft, då han hörde riddarhusmajoritetens steg ut i folket, ut i framtiden: denna majoritet, som kunnat fattas af fosterländsk hänförelse, men aldrig kunnat ledas af ståndsbevarande klokhetsråd.
Väl förtjenta att ihågkommas äro den siste' landtmarskalks ris sista ord på riddarhuset: »Lagar kunna förändras, rättigheter upphöra, men qvar stå pligterna mot fäderneslandet; och fyllas dessa pligter väl, föga bekymrar det den sanna adeln hvar i samhället dess plats ställes.»
***
Lagerbjelkes plats blef -- den nya riksdagens främsta. Invald af sitt läns landsting i riksdagens Första kammare mottog han den 18 januari 1867 talmansklubban. »Svenska folket», sade han, då han helsade kammaren, »i alla tider fritt
Källa: Project Runeberg ·