Sida 254
Axel Oxenstierna
254 * Minnesbilder.
bjudit honom ett sådant steg. »Men käre son, det är ingen konst att förtryta eller klaga sin nöd, det är konst att bota henne .. När allt annat slår felt, brukas patientia.»
Gubbens helsa hade ock tagit mycket af. Redan 1642 talar han om sin »sedvanliga vårkur», 1643 begynner hans sedan så ofta återkommande rosåkomma, 1647 föll han med en häst och skadade benet för någon tid, och 1648 i december - just som glädjefester firades öfver den i hans tanke bortskämda »vestfaliska freden» - fick han ett slaganfall, som en tid beröfvade honom målet. Men allt detta hindrade honom endast kortare tider att med vanligt nit lägga sig vinn om både publika och privata värf. På Fiholm gjorde han nyröjningar, på Tidön byggde han, likaså i Stockholm. Till försumliga fogdar skref han stränga bref, till sina barn och vänner ärliga och vänliga. Äldste sonen Gustaf, som jemte Johan studerade i Upsala under faderns första fyra år i Lifland och Preussen, dog i pesten, då han nyss kommit ut till fadern, hvars djupa sorg dallrar i de bref, han ifrigt sände Johan för att hindra honom att följa faderns redan afgångna befallning att också komma till Elbingen. Den tredje sonen, Erik, fjorton år yngre än Johan, afslöt sin utbildningsfärd i Europa under det kanslern vistades i Söderåkra. Fältmarskalken Gustaf Horn var hans måg, en annan dotter var gift med Johan Cruus. På Fiholm och Tidö vistades han gerna, drog omkring på bröllop och begrafningar hos slägt och Vänner i trakten. Eljest var han i rådkammaren arbetsam och oförtruten sorn förr, när ledningen låg i hans egna händer. »Jag är med arbete född, hafver med arbete lefvat och måste med arbete dö». Läsning var hans vederqvickelse, och bland hans käraste böcker var bibeln och de gamla romerska auktorerne, på hvilkas språk han äfven sjelf uttryckte sig långt prydligare än på det mindre uppodlade modersmålet.
Den engelske ambassadören Whitelocke, som under de månader, hvilka närmast föregingo drottning Kristinas tronafsägelse, vistades i Sverige för afslutande af en traktat, beskrifver rikskansleren sålunda vid ett besök i januari 1654: »Han var en stor, ansenlig och ganska vacker man, vid 71 års ålder, klädd i svart, hade en liten rock fodrad med skinn
Källa: Project Runeberg ·