Bilder och minnen

redan i ungdomsåren vardt en reformator af vetenskapen om »naturens tre riken».

Men för denna utveckling fordrades frihet. Med full rätt har Vexiö läroverks nuvarande rektor förklarat, att en sådan yngling, som den Carolus Linnæus, hvilken hans företrädare år 1727 dimitterade till universitetet under önskan, att omplantering i universitetets jordmån måtte bekomma den unga telningen väl, icke nu skulle bestå sin mogenhetsexamen vid något svenskt läroverk. Det är må hända icke uppmuntrande, men det är nyttigt, att egna en tanke äfven åt denna jemförelsepunkt mellan förr och nu.

Allt nog: Carolus sändes till Vexiö skola att bildas till prest, men kunde ej åt skolstudierna egna den håg, som redan vändt sig åt blommor, fjärilar, stenar och andra »onyttiga ting». Det fans dock en bland lärarne, som förstod sig på gossen och delade hans intressen. Han hette Rothman, var lönlös provinsialläkare med lektorslön, mot skyldighet att i sin vetenskap undervisa gymnasisterna i Vexiö. Han var medicine doktor från Harderwyk i Holland, hade hört den store Boerhave's föreläsningar i Leyden och kände rätt väl de gällande naturhistoriska teorierna. Sedan Linnæus nått gymnasistgraden var det derför ingen fara för att han skulle nödgas sluta som tarflig prestman i Småland. Doktor Rothman satte mod i fader Nils, när denne kommit till Vexiö att söka läkarens biträde. Han försäkrade den orolige fadern, att unge Carolus hade anlag att bli en utmärkt läkare -- naturhistoriker och läkare voro den tiden knappt skilda begrepp -- och att han skulle kunna föda sig lika bra som någon prest. Kyrkoherden Linnæus for tillbaka till Stenbrohult med dessa nya tankar, men han lär knappt vågat tala om dem för »mor». Ännu dröjde det en tid, innan hon fick klart för sig, att hon aldrig skulle få in sin älskade Carl i slägtserien af kyrkoherdar i Stenbrohult.

Så mycket Rothman kunde lära Carl, så mycket lärde han i Vexiö, och dit hörde äfven latinet, icke det skolklassiska, men det i samtidens naturhistoriska skrifter använda. Det språket både talade och skref Linnæus ledigt nog, och tidigt synes han tilltalad af tidsålderns starkt inåtvända patriotism,