Sida 324
August Blanche
hela Sverige. Det gladde honom, men gjorde honom icke uppblåst. Tvärt om, populariteten, tyckte han, ålade honom förökade förpligtelser till dem, som egnat honom sin hyllning. Så stärktes hans håg för fosterländsk idrott.
Hans varma klagan öfver vår industriella nesa vid verldsexpositionen i London 1851 bildar så att säga en inledning till denna verksamhet, som senare fortsattes i riksdagen och tidningspressen. Men alldeles fristående och bjert framstående höjer sig hans fosterländska arbete för folkbeväpningen. Skarpskyttesaken hade i Blanche en af sina kraftigaste apostlar.
Folket skall tänka sjelf, försvara sig sjelf, känna sig sjelf, icke genom ombud utan direkt; då först är folket starkt nog att kunna lefva, ehuru litet; rnen folket skall icke älska sig sjelf i sitt eget lefvande jag: det skall älska sig sjelf i sina fäders minne, i sina fäders land, så skänker kärleken kraft åt striden för utvecklingen.
Sådan var kärnan i Blanches politik. Den, så väl som hans skrifter och hela hans person, uppbars af ett fosterländskt patos, som icke hemtade näring af »lejonmerg», utan af lifsglädjen: men ingen verklig lifsglädje utan frihet.
***
Blanche uttalade ofta den önskan, att ej nödgas öfverlefva sig sjelf. Han fick också dö utan sjukbädd, midt under festligheterna vid Karl XII:stodens aftäckning. De verkande orsakerna till den sinnesoro, som då beröfvat Blanche nattens hvila och banade slaganfallet väg, midt under festtåget, värmde sympatierna för den bortgångne och förvandlade hans jordafärd till en sorgefest, hvars minne två årtionden ej fördunklat.
Källa: Project Runeberg ·