Bilder och minnen

366 Dödsrunor.

dinske statsmannen Cavour och den gamle frihetshjelteu Garibaldi för utförandet, ja, sjelfve Napoleon hade gjort sig förtjent af den goda saken - men Mazzini? Han sörjde väl öfver, att ej republiken utan det sardiniska konungahuset fick utföra »folkets» verk, men af det bref, hvarur vi anfört slutstrofen, synes dock, att han nu till och med-offrat republiken på den nationela enhetens altare. Dock ville han ej mottaga de val till medlem af den italienska riksdagen, hvilka flefa gånger inträffade, ty konungatrohet ville han ej svärja. Sorgligare, än att en konung förenat Italien, blef det honom dock snart, att se folkfrihetens och republikens idé fäst på »kommunens» och »internationales» fanor, och de sista offentliga uttalanden, Mazzini tillsänd t sin samtid, voro häftiga protester mot dessa, hvilka han egnade ett verkligt hat, liksom alltid förut den franska socialismen, som han i 'sina skrifter öfverhölj t med smädeord. Han var en man, för hvilken republikansk politik och anti-påfvisk katolicism, förbundna i ett mystiskt åskådningssätt, blifvit en religion, en »allena saliggörande tro», som förklarar såväl hans förtjenster som hans fel, och i detta ljus måste äfven hela hans enskilda personlighet betraktas. Han var den rättrådigaste, den ogennyttigaste man, med hjertat fullt af kärlek till Italien och till hela menskligheten, fullkomligt fri från egoistiska syften, med en exemplarisk vandel: men han hade tagit sitt förnuft tillfånga under trons lydno, under den tro, som under fängelsemånaderna i Savona kommit till klarhet för honom sjelf, och detta blef både hans styrka och hans svaghet. I Juni 1871 vitnar han sjelf derom i ett offentligt bref emot Paris-kommunen: »jag skulle förtvifla öfver det skådespel, hon skänkt verlden, om jag endast hade en åsigt: men jag har en tro».

Mazzini var på de senaste åren svag till helsan och lefde under antaget namn i Pisa. Man påstår, att »vederbörande» väl kände honom, men läto gubben vara i ro. Omgifningen och läkaren lära deremot förestält sig, att han var den engelsman, å hvilken passet lydde, ända tills den gamles död, den 17 mars 1872, gjort slut på förställningen, och då greps på en gång hela Pisa af deltagande och sorg.