Bilder och minnen

vara 150, borgarne 30», jublade Carl Anders Larsson redan innan förslaget hunnit till föredragningslistan, men bad bönderna att icke skrämma borgarne genom tal om disponerande af städernas krogvinst!

Carl Ifvarsson ville dock icke med någon munkorg köpa sämjan emellan stånden. Icke heller ville han låta någon tro att försvarsväsendets förbättring låg honom om hjertat, I november 1865 behandlades K. M:ts proposition om förändrad beväringslag och inrättande af landstorm. »Nog kunna vi gå man ur huse för att försvara fosterlandet», menade Carl Ifvarsson, men det kongl, förslaget kunde han icke gilla. »Hade det varit bygdt på indragning af beväringssystemet, då kunde det mottagits med mera bifall», skarpskytteidén är deremot god och förtjenar utvecklas.

Städernas handelsprivilegier finner han mycket orättvisa; hvar som helst på landet bör landtmannen kunna få köpa sina förnödenheter. Men att utländska landtmannaprodukter, framför allt bränvin, böra draga tull, finner han ganska billigt. Enskilda banker böra afskaffas och riksbanken utvidgas så att den kan motsvara alla rörelsens behof. Och att jordens bördor aflyftas, finner Ifvarsson så naturligt, som någonsin en tjensteman funnit en löneförhöjning. Grunden till hela sin samhällslära anger han tidigt och upprepar den tidt och ofta: det är enighet i nationen han vill åstadkomma genom rättvisa och billighet i beskattning. Men -- säger han redan 1863 -- »jag tror att man icke bör göra allt för stora eftergifter för dem som klaga, då man ser att de ej så sällan groft misstaga sig».

I spetsen för ridderskapet och adelns helsningsdeputation till bondeståndet trädde grefve Arvid Posse den 23 oktober 1865 in i det »hedervärda ståndets» oansenliga rum. »I allmogens ättarled», sade han, »räknar icke blott adeln, utan äfven landets frihet sina anor». Till detta vackra erkännande af historiens vittnesbörd lade han en allvarlig varning. »I vår tid», fortsatte grefven, »mer än tillförene, är jordbruksintresset högt uppburet; faran är nu icke att det undertryckes, utan snarare den, att det icke nog minnes det myckna, som behöfver lefva, både öfver och bredvid det samma».