Bilder och minnen

370 Dödsnmor.

apparat, sina beskrifningar och sin visshet om att bära en verldshistorisk uppfinning icke blott i sitt hufvud, utan fix och färdig i sin koffert. Men hvarken i England eller Frankrike fick han uppmuntran eller understöd. Så försökte han ånyo vid kongressen. Det var först i mars 1843, vid slutet af en kongress-session, då, liksom bos oss, en och annan summa kan slumpas bort framåt midnatt, som mr Morse fick 30,000 dollars för att bygga sin »tokiga» telegrafledning mellan Washington och Baltimore. Den 27 maj 1844 sändes första budskapet på den nya linien, segern var vunnen och Morse, som under stridsåren 1837-43 varit nära att duka under i fattigdom, var nu med ens en stor man, hvars namn bars af ryktets vingar från stad till stad i både nya och gamla verlden.

Samma år, som Morse i Newyork uppfann sin trycktelegraf, hade Wheatstone och Cooke i England uttagit patent på en nåltelegraf, och en sådan anlades också 1837 af prof. Steinheil i Munchen mellan tvänne byggnader der. Denna telegraf verkade så, att två magnetnålar på de genom den elektriska tråden förbundna stationerna utförde samma rörelser och dessa rörelser betecknade bokstäfver. Wheatstone förbättrade sedan denna uppfinning till en visartelegraf, då nålen från centrum i en cirkel, kring hvars periferi bokstäfver och siffror voro insatta, visade än på den ena, än på den andra af dessa, allt efter som en likadan nål å motsatta stationen fördes fram till den ena eller andra bokstafven eller siffran å der befintliga skifva. Men i båda fallen saknades all kontroll öfver missuppfattning och segern vanns äfven i Europa af Morsess system. Hans trycktelegraf verkar genom fortgång och afbrott af den elektriska ström, som utrned tråden löper mellan två stationer; en under apparaten af ett särskildt verk kringförd pappersremsa mottager punkt- eller strecklika intryck af ett trubbspetsadt stålstift, hvars knackningar mot pappersremsan på den ena stationen motsvaras af de kortare eller långvarigare strömningar, hvilka apparaten å andra stationen utsläpper. Så hade man en qvarvarande skrift att läsa, kontrollera och afskrifva, och berodde ej mer af rörelser, dem betraktaren blott ett ögonblick haft för ögo-