Sida 450
Lars Billström
450 Dödsrunor.
kände, redliga »dannemanna-sinne» icke väckte bondens vanliga misstro mot herremannen såsom den der endast vill »lura bönder». Men Rom bygdes icke på en dag. 1853 års riksdag med sitt konstitutionel öfvergrepp mot bondeståndet i fråga om rubbning af de ständiga utskottens befogenhet till förmån för »bränvinsutskottet», för att bättre kunna vrida husbehofsbränningen ur bondens hand, vållade icke ringa kyla i vänskapen med det »liberala» ståndet, men väckte äfven bondeståndets ledare till insigt, hur »den icke privilegierade jorden» skulle få revanche. Riksdagen 1856-58 med dess nödvändiga löneförhöjningar satte utskotts-vänskapen på ett hårdt prof; 1859-60 var borgarståndet utvidgadt från ett stånds till alla stadsboars representant, och Billström, hade nu både Lars Hierta och August Blanche vid sin sida. Den tysta kraften hade gjort sitt, nu kom turen till de lysande talarna. 1860 års riksdag slöt med borgare- och bondeståndens gemensamma, enhälliga petition till regeringen om utarbetande af ett från stånd och klasser frigjordt representationsförslag. »Hela Sverige» var liberalt. Detta var Billströms sista ståndsriksdag.
Vi veta, att det i januari 1863 framlagda representationsförslaget antogs 1865 i dec. och att de båda kamrarna första gången möttes till riksdag 1867 den 15 januari. Malmöhus läns landsting, som bland sina ledamöter räknade Billström, sedan 1855 borgmästare i Lund, egde i honom en af sina representanter i Första kammaren, men denna kammare hade ej i Billström en af sina verksammaste ledamöter. Dertill hade år, arbete och ohelsa för mycket nedtryckt hans krafter. Dock stod han ännu någon gång skarp i debatten, t. ex. då det gälde att förekomma anslag af arvoden åt talmannen - hvilket han ansåg oförenligt med den nya riksdagsordningens anda - eller då han, den gamle deltagaren i läsningen af de »sakregister», som af regeringen föreläggas konstitutionsutskotten, med värma försvarade det berättigade i utskottets anmärkningar 1868. Då var han icke sjelf i tillfälle att, som t. ex. 1851, yttra sig, huruvida han funnit »rådgifvarnes egenskap af statsmän bevisad ex actis», men han tillät sig i stället erinra, att den allmänna rättegångsordningen vore för-
Källa: Project Runeberg ·