Bilder och minnen

Henry Charles Carey. 459

fattare ett honorar, när han ville eftertrycka deras arbeten. Carlyle skref med anledning deraf till Carey, att det gladde honom erfara att »det fans folk som ej behöfde polisens erinran för att göra rätt i affärsväg». Äfven i denna fråga har emellertid Careys senare år att uppvisa ett omslag, och få skarpare opponenter mot grundandet af en internationel literär eganderätt lära kunna uppvisas, än Carey från och med 1853.

Med stigande förmögenhet kunde Carey mer och mer egna sig åt de studier och idéer, hvilka .redan länge sysselsatt honom, då han 1833 inköpte en landegendorn i staten New-Jersey, nära Burlington. Hit flyttade han nu från Filadelfia, och först 1855 bosatte han sig åter i fädernestaden.

Sin författareverksamhet begynte han 1835. Några år förut hade prof. Senior i Oxford utgifvit der hållna föreläsningar öfver »arbetslöner», och detta ämne behandlar Carey i sin första skrift, utgifven för att vederlägga Seniors lära, att låga arbetslöner göra hög vinst för arbetsgifvaren och tvärtom. 1836 utgaf han en skrift, »Naturens harmoni», i hvilken han deducerade intressenas gemensamhet hos dem, hvilka enligt gällande politiskt-ekonomiska åsigter borde ha motsatta intressen: kapitalisten och arbetaren, plantageegaren och slafven, jordegaren och arrendatorn o. s. v., och hvari han påvisade »de lagar, hvilka reglera ökandet både af folkstocken och medlen till uppehälle». Men, missnöjd med detta arbete, förstörde han upplagan och lät bokens innehåll i förbättrad form ingå i det stora arbetet »Principles of political economy», hvars tre delar trycktes 1837-40 (i svensk öfversättning kallad »Grunderna af nationalekonomien»). Här bryter han fullständigt med många äldre åsigter, bl. a. den nämda om eländet bland massan som en nödvändig följd af rikedom hos ett fåtal. Detta tillstånd kallar Carey för »vildens stadium», och anmärker att qvarlefvan af den råare tidens elände midt upp i civilisationen ingalunda är resultatet af en naturlag: den skall tvärtom försvinna, ju mer menniskan med sina egna uppfinningar (t. ex. krig) låter bli att lägga hinder i vägen för civilisationens naturenliga utveckling.