Sida 476
Hugo Raab
Och minnet stod honom bi i det yttersta, hur mycket det än svek i detaljer, särdeles i dem, hvilka först under senare årtionden inrymts. Somrarne på Sunne, det öfriga året i Stockholm, aldrig sysslolös, tyckte han dock efter den »46:e delens» utgifvande att hans värf var slutadt. Sin ganska vidlyftiga »rustbod», sina anteckningar och arkivutdrag för Berättelserna, afhände han sig, i det han den 22 februari 1881 sände den, jemte ett gåfvobref, till kungliga biblioteket, der han i sextio år varit en värderad gäst.
En månad senare var värfvet till fullo ute. De åttiosex åren hade tagit ut sin rätt. Följd af hans närmaste, af talrika vänner, af de lärda och vittra akademiernas ledamöter, sattes hans blomsterprydda kista i en granklädd jernbanevagn, och så gjorde Anders Fryxell för sista gången färden till Sunne, der hans stoft jordades den 8 april 1881.
Sitt »epitaphium» kan man säga att Anders Fryxell sjelf skrifvit i dessa ord, hvilka han sextio år före sin bortgång diktat, då han ville sjunga Ynglingasinnets pris:
»Ej lik den stora skaran må jag klaga på ödets jemhand och dess orättvisa. Det alltid mig på hulda armar vaggat och bär mig än som älskling i sin famn.»
Hugo Raab.
1882.
Sällan alstrar freden generaler, hvilkas namn lefva i härens och landets häfder när pensionsåldern eller döden ut- mönstrat dem ur statskalender och rangrulla. De flestes namnkunnighet är då inskränkt till de digra banden »merit- förteckningar» i kommandoexpeditionens arkiv.
Icke ens de, som hunnit till krigsministertaburetten vid konungens rådsbord och i riksdagens protokoll nedlagt väl- taliga ord, kunna påräkna att varda ihågkomna -- när port-
Källa: Project Runeberg ·