Sida 504
Henri (V) Charles Ferdinand Marie Dieudonné af Artois af Bourbon, hertig af Bourdeaux, grefve af Chambord
504 Dödsrunor.
republikens president skulle varda spången, hvilken borde leda honom öfver den afgrund, revolutionen öppnat mellan honom och Frankrike, samt understödde genom sitt parti Napoleons val. Men snart blef missräkningen klar, då det andra kejsardömet efterträdde den andra republiken. Nu slog sig Chambord till ro. Det var endast om nödvändigheten af påfvens verdsliga makt, han uttalade sig i ett bref af 1861, när konungariket Italien tillgripit påfliga provinser; och då detta illegitima rike 1866 tillegnade sig Venezia, sålde grefven af Chambord sitt dervarande palats.
»Frankrike, kyrkan och Gud», sådan var den klimax, hvilken uttryckte grefvens af Chambord lefnadsmål, och ehuru förbindelsen och ordningsföljden är mycket lofvärd, tycktes det dock fransmännen, att den icke var af denna verlden. Det var också »en blick på Vatikanen», som eldade grefvens af Chambord själ, icke en blick på tiden, som upplyste hans förstånd. Det hade länge sedan upphört att ega normala krafter. Uppfostran hade icke förfelat sitt mål, grefven af Chambord var en idéel pretendent, sublim i tro som i blindhet.
När tyskarne inbrutit i Frankrike, öppnade grefven sitt slott Chambord till de sårades tjenst, och samma dag nationaiförs var sregeringen proklamerades i Paris, aflat grefven en annan proklamation till Frankrike, med löfte att förjaga fienden och återupprätta hedern. Den 7 jan. 1871 protesterade han mot bombarderingen af Paris. När den legitimistiska kammaren hunnit samlas i Versailles, talade Chambord på nytt till Frankrike, försäkrande, att han icke ville återkomma för att regera med ett parti. »Ordet tillhör Frankrike, stunden Gud». Men redan efter två månader, i proklamationen af 5 juli 1871, antog han konungatitel. Han hade nu återkommit till Frankrike och residerat på Chambord, man hoppades - eller fruktade - legitimisters och orléanisters förening och en »nationel monarkis» upprättande under chefen för Frankrikes dynasti. Men denne kunde icke erkänna revolutionens verk, alltså icke heller dess fana. »Fransmän», sade han, »Henrik V kan icke öfvergifva Henrik IV:s fana.» Och som han var lika hederlig som orubblig, lemnade han Frankrike, för att icke genom sin närvaro öka sinnenas oro. Och
Källa: Project Runeberg ·