Bilder och minnen

åter och åter, att det var den allmänna rörelsens bästa han ensamt afsåg. Särskildt i fråga om de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar å fem och tio kronor stod striden hård. De förra äro redan indragna; att de senare snart skola gå samma väg, förutsåg Wallenberg klart vid sin sista riksdag. Men den rätta begränsningen för de enskilda bankernas sedelutgifning såg han i allmänna rörelsens behof af bytesmedel: »det finnes ingen bank i Sverige, som ännu har lyckats sätta i omlopp ett större belopp banksedlar, än hvad allmänna rörelsen verkligen kan absorbera».

Mot »landtmannapartiet», hvars bankåsigter Wallenberg icke lyckats rätt kraftigt påverka, var han ingalunda blid, och ännu 1885 talade han emot försvars- och grundskattekompromissen. Detta blef till och med hans sista ord i den svenska riksdagen.

Som publicist var Wallenberg oaflåtligt verksam. Sina åsigter ville han delgifva allmänheten, genom egen penna i ögen tidning, eller, då det icke längre stod till buds, sjelf eller genom andra i andras tidningar. Redan vid medlet af 1840-talet var han med i pressen. Han uppehöll länge rubriken »Ekonomiskt» i Aftonbladet. »Stockholmsposten» utgaf han i förening med C. F. Bergstedt. Sedan den upphörde har Wallenberg haft än en, än en annan publicistisk »vän i viken», med hvilka dock beröringen icke alltid slutat i vänskap.

Ett rörligt och verksamt lif stärker helsa och krafter, och Wallenberg var, trots sina flera och sextio år, ännu i full kraft. När han från affärslifvet eller de politiska dusterna återinträdde i sitt hem, var han endast familjefar, och detta till och med i ovanligt hög grad. »Hos mig kan minsta barnet aldrig gå», sade han skämtsamt, då en gäst trodde sig se hela barnskaran samlad kring det »hvardagsbord», dit han blifvit inbjuden. Gerna visade han ock sina barnkamrar, dem han kallade sin stolthet. Från mogna män bortåt trettiotalet till leende småttingar i vaggan länkade sig den rika barnakedjan kring den hemkomne fadern och hans maka. De förde jemväl ett gästfritt hus och glömde ingalunda att »richesse oblige».