Sida 124
Axel Dahl eller tigerjagten på Strömsborg
rum, steg in och tog plats vid den sjuksäng, till hvilken han blifvit kallad. Sedan han suttit hos den sjuka ungefär en halftimme, lemnade han henne uppbygd och resignerad, såsom Dahl sjelf försäkrade.
Nedkommen på stentrappan, sökte Dahl drängen som visat honom vägen, men återfann honom ej. Han sökte honom på bryggan, vid båtarne, men förgäfves. Ovädret tilltog alltmera, vinden tjöt i knutarna och huserade er-barmligt i de redan plundrade lindarnes kronor. Dahl beslöt gå omkring boningshuset för att söka karlen och hade uppnått vestra sidan deraf, då en bred ljusstrimma, som trängde fram mellan en på glänt stående jerndörr på nedre botten, väckte hans uppmärksamhet. Genom stormen trodde han sig höra ljud af metaller som hamrades. Han närmade sig dörren med tysta steg, och hans förvåning blef icke liten, när han i en bod eller källarsval varseblef tre sämre klädda karlar, hvilka, sittande på jordgolfvet omkring en hög af silfverpjeser, sysselsatte sig med att hamra eller klämma ihop desamma. Bland de tre trodde han sig igenkänna den långe magre, som af drängen kallades för »Tigern» och med hvars hufvud hans eget nyligen varit i beröring. Bland de tre upptäckte han äfven drängen sjelf.
Det var alls icke svårt att finna, huru det hängde ihop med det nattliga värf Dahl hade för sina ögon. Dertillkom, att han nu erinrade sig hafva i tidningarne för de föregående dagarne läst om en ovanligt stor och djerf inbrotts-stöld, som blifvit föröfvad hos en rik f. d. bryggare, hvilken bodde vid Stora Badstugatan på Norr. Han drog sig äfven till minnes, att man för detta brott misstänkte en från Landskrona förrymd lifstidsfånge, som för sin ovanliga styrka och grymhet af sina medfångar kallades »Tigern». Hans minne blef allt klarare, ty slutligen kände han äfven, att tre tusen riksdaler blifvit af egaren till det stulna — hvaruti, utom en hop silfver och guld, jemväl inbegreps en betydlig summa kontanta pengar — utlofvade åt den som kunde upptäcka tjufven och tillrättaskaffa det stulna.
Dahl fattade ögonblickligt sitt beslut, ty han var, såsom redan nämndt är, praktisk och rådig i allt som icke rörde prestembetet. Lika tyst som han kommit, aflägsnade han sig. Sedan han undersökt och funnit, att ingen annan båt fanns vid holmen än de tvenne vid bryggan liggande, lösgjorde han först den främmande båten, sköt den från land
Källa: Project Runeberg ·