Sida 154
Alma
skugga öfver detta lyckliga par, en skugga som aldrig skulle försvinna. Alma insjuknade i smittkopporna, detta »qvin-nans Waterloo», såsom en känd författare yttrar om denna förskräckliga sjukdom.
Alma tillfrisknade, såg sig i spegeln, såg sitt ansigte vanstäldt för hela lifvet och ryste; såg för första gången att det för henne fanns något att begråta, som hon aldrig förut anat eller ens drömt om; såg sin skönhet, men måhända först sedan den för alltid gått förlorad. Hon stängde sig inne och tog icke emot någon, icke ens sin fastman. Men till denne skref hon snart ett bref, deruti hon åter-gaf honom hans frihet, det vill säga frånsade sig den lycka hon förespeglat sig i sin förening med honom, men den hon numera ansåg omöjlig. Omöjlig, fastän kärnan • var densamma och det endast var det glänsande skalet som blifvit förstördt. — Alma dömde nog rätt, ty den finkänsligaste är ofta den skarpsyntaste. Den unge köpmannen skänkte denna qvinna sin odelade beundran, men lika ode-ladt sin kärlek och sin hand åt en annan, knappt ett år derefter.
Alma höll sedan en liten flickskola, gagnande och upplysande genom själens skönhet, liksom hon förr lyst med kroppens. Understundom tittade jag in till henne för att hos henne rekommendera något barn till elev. En dag — jag glömmer den aldrig — satt jag länge och språkade med henne. Alma var då nära tjugufem år, mycket koppärrig och ful, såsom redan är antydt, men likväl icke motbjudande att skåda. Hennes förr så fagra ansigte var som en krossad spegel, med ljus och återsken ännu i hvarenda bit, hvarenda skärfva.
Hon hade tvenne rum, af hvilka det yttre var skolrummet. Det var i det inre vi sutto och samspråkade, först om mitt ärende och skolorna i allmänhet, hvarefter samtalet händelsevis kom att vidröra hennes egna forna förhållanden. Hon talade bland annat 0111 sin f. d. fästman och syntes lifligt intresserad för honom och hans familj.
»Ser ni de två flickorna der med ljusa håret och gröna klädningarnar» frågade hon mig, i det hon genom en ruta på dörren visade mig sina elever i det yttre rummet; »dessa äro hans barn . . . Tycker ni inte att de se goda och söta ut? . . . Det var mig en riktig högtidsdag när de första gången inträdde i min skola, och mina ljufvaste ögonblick
Källa: Project Runeberg ·