Sida 156
Alma
till följd af sin olyckliga sjukdom, slog upp med sin fästman. Hon dolde icke den smärta hon känt, men förklarade, att hennes innersta tillfredsställelse varit vida större än smärtan.
»Det är icke nog för mannen, att hans hustru är en pålitlig rådgifverska, ett trofast stöd för honom,» sade hon, »hon måste äfven vara en prydnad för hans hus . . . icke nog med att vara god och ren som guld, hon måste äfven hafva guldets glans och skönhet . . . Denna lilla lyx är lika naturlig hos mannen som hos ängens tufva. Tror ni väl, att tufvan nöjer sig med det simpla gröna gräset? Ack nej! Den smyckar sig med blommor af all ljusets prakt. Gud är lifvets, men äfven skönhetens källa.»
Det låg något öfverjordiskt i Almas blick och hela väsende, när hon yttrade dessa ord. Det var en hjeltinna, en gudinna jag hade för mina ögon.
Efter någon stund aflägsnade jag mig, men utkommen på gatan, märkte jag att jag glömt mina handskar, hvarför jag återvände, gick igenom skolrummet och befann mig ånyo i den inre kammaren. Men der öfverraskade mig en helt annan scen än den jag nyss förut skådat derinne.
Alma satt framför ett litet sybord, stödjande derpå sina armar och betäckande sitt ansigte med begge händerna. Hon hvarken hörde eller såg, men jag hörde henne snyfta och såg stora tårar perla fram mellan fingrarna, som hon höll för sina ögon, och dessa tårar föllo tungt ned på några synbarligen äldre bref, som lågo utbredda på bordet.
Tyst tog jag mina handskar och gick, efter en bugning djupare och vördnadsfullare, än när jag tog mitt första afsked. Sublim nyss som hjeltinna och gudinna, föreföll hon mig nu sublimare som menniska och qvinna. Utan lidandets och sorgens eviga tagg saknar försakelsen sitt yppersta diadem: sin martyrkrona.
*
Källa: Project Runeberg ·