Berättelser 2. Bilder ur verkligheten. Del 2. En prestmans anteckningar

doppade i mjölk med sirapslingon på, helst om gästerna varit sina värdinnor följaktiga till kyrkan, något som de satte stort värde på och som gästerna icke heller ansågo sig böra uraktlåta. När man icke kan eller vill föra sin dam till altaret, är det väl icke för mycket att man åtminstone följer henne till kyrkdörren. Sålunda uppkom ett slags platoniskt förhållande mellan de ogifta damerna och de studenter som bodde i deras hus, och mången skymning sutto värdinnor och gäster menlöst kuttrande bredvid hvarandra, och om dem kan man verkligen säga, att de förra lika oegennyttigt matade de senare, som dufvan matar sina ungar.

Hvad byggnaden i och för sig sjelf beträffar, så var den ytterst . bristfällig, och hur kunde den väl vara annat med en inkomst som, efter hvad jag visat, ofta endast bestod i några kyssar på hand eller en och annan blick på månen, lika aflägsen som hyran! Tegeltaket gick som i vågor, dörrar och fönsterposter -stodo på sned, det låg något vridet eller förläst i hela arkitekturen, hvilket likväl icke alltid kunde sägas om dem som bodde der, och allraminst om den välbekante D’AUot, en på sin tid af alla som kände honom mycket omtyckt och värderad student.

Hans rätta namn började med bokstafven A; men D’Allot var hans »konstnärsnamn», såsom han sjelf benämnde det, och under detta var han mest känd vid akademien. Saken var den, att D’Allot, bland mycket annat, äfven intresserade sig för konstberidare, hvilkas beskyddare han också var. Så ofta Gauthier och hans sällskap besökte Upsala, var D’Allot deras allt i allom. När Gauthier hade gifvit sin representation för aftonen, gaf D’Allot efteråt sin, det vill säga uppträdde för en sluten krets af kamrater på Gauthiers hästar med stor konstfärdighet och ännu större bifall.

D’Allot, som närmare blifvit skildrad uti en af den aflidne professor Zedritz på den tiden utgifven broschyr, kallad »Turkiska musiken», var en glad och oförarglig själ, som tyckte att glädjen anstod ungdomen i första rummet, och att de så kallade »läsbaggarne» vore ett onyttigt slägte, hvaraf ingenting särdeles vore för framtiden att göra. Kanske hade han icke så alldeles orätt. Den som icke lekt som barn eller svärmat som yngling blir hvarken praktiskt duglig som man eller vis som gubbe. Menniskan, liksom året, behöfver sina fyra årstider, för att bli fullständig.