Sida 179
Kärlekens diplomati
»Så är han poet,» fortfor kyrkoherden; »han har helt nyligen vunnit andra priset i svenska akademien.»
»Jaså, han är poet med, jag kunde just tro det,» yttrade grefvinnan med en viss förtviflan; »men hvad är det då han skrifvit, den olycksaliga menniskan?»
»Ett poem öfver Polhem och som röjer de vackraste anlag.»
»Polhem? Hvad är det för en?»
»Den store mekanikern, som i början af adertonde århundradet ...»
»Ack, jag vet,» inföll grefvinnan, »han som gjort pol-hemslåsen . . . Ger man då äfven pris för äreminnen öfver klensmeder? . . . Men hvad är han utaf för extraktion den der magistern?»
»Hans far är en gammal hederlig församlingsbo och, som jag tror, skräddare till professionen.»
»Skräddare!» skrek grefvinnan, hoppande upp från di-vanen, »det fattades bara det för att vara komplett.»
»Men hur har magister Österberg blifvit bekant i herrskapets hus?»
»Bekant? ... Så oförsynt har han ännu inte varit att sticka sin fot dit.»
»Således har han inte friat än?»
»Friat? Jag skulle just råda honom att försöka!»
»Men hur har då fröken Alma blifvit bekant med honom?»
»Hon har hört honom predika och några gånger råkat honom hos statssekter af Kullberg.»
»Nå, men hvad kan jag nu uträtta i den här saken?»
»Ni måste, både i er egenskap af själasörjare och vän, rädda min familj från den mesallians som hotar den.»
»Min nådigaste grefvinna,» sade kyrkoherden, resande sig och tagande sin hatt, »ni får förlåta mig, men jag känner ingen annan mesallians än den mellan det goda och det onda, mellan dygden och lasten.»
»Ni vill då alldeles öfvergifva mig!» utbrast grefvinnan, vridande i förtviflan sina händer.
»Att kämpa med kärleken det är att brottas med Gud,» försäkrade den andlige, »och är det dertill en kärlek mellan oskyldiga, ädla och hvarandra fullkomligt värdiga personer, då har man, till råga på olyckan, äfven Guds välsignelse mot sig. Jag kan omöjligen blanda mig i det här.»
Källa: Project Runeberg ·