Sida 182
Kärlekens diplomati
»Men namnet Österberg är ganska vackert, tycker jag. Det är sammansatt af öster, som betecknar solens uppgång, och berg, hvarpå solens första strålar falla . . . Dock medger jag att Solfjäll, ehuru liktydigt, hade varit bättre.»
»An den der skräddaren, då, den der mannen med saxen?» suckade grefvinnan.
»Men, min nådiga grefvinna, om jag inte bedrar mig, så har ni ju en sax i ert eget grefliga vapen.»
»Det är en räfsax det, herr doktor,» upplyste grefvinnan, »ty vår familjs stamfader var en väldig jägare.»
»Nå, en sax som fångar menniskor, måtte väl inte vara sämre än den som fångar räfvar,» trodde kyrkoherden.
»Om inte den der karlen varit, så hade Alma nu varit gift med sin kusin sqvadronschefen vid dragonerna,» klagade grefvinnan.
»Men man kan ju göra vår magister till sqvadrons-predikant, så blir han genast något ditåt, eller till regementspastor, så får han sqvadronschefs rang,» föreslog kyrkoherden; »och blir han kungl. hofpredikant, så får han majors.»
»Hofpredikanterna bära ju sidenkappa?» frågade grefvinnan, liksom nappande efter halmstrået.
»Javisst. . . Öch blir han biskop, så är han till och med högre än sjelfva öfversten och får bestämdt mycket större inkomster, utom det att hans döttrar bli fröknars vederlikar.»
Följden af dessa vigtiga upplysningar blef, att grefvinnan for lugnad hem, och på hennes lugn följde fröken Almas samt magistern och snart utnämnde hofpredikanten Österbergs. Denne uppmanades likväl att stafva sitt namn med ett h i slutet, och som detta snarare var en tillökning än en uppoffring, så beqvämde han sig slutligen dertill.
Hvad föröfrigt angår kärlekens diplomati, så finnes den nog, utan att man behöfver brås på verkliga diplomater. Österbergh hade emellertid denna att tacka för det han blef en lycklig och afundsvärd äkta man, äfvensom för ett af de större regala pastoraten.
Mången blir evigt okunnig om den böjelse han väckt i en qvinnas hjerta, lemnar derför sitt verk ofulländadt och går följaktligen sin lycka förbi.
*
Källa: Project Runeberg ·